Byrådirektören, civilingenjör A. Siffer Lemoine, publicerar här den andra artikeln i serien ”Radion och dess skapare”. Första artikeln fanns införd i TFA nr 48, 1942. LUIGI GALVANI — DEN ELEKTRISKA STRÖMMENS UPPTÄCKARE - ram till senare hälften av 1700-talet var endast ett slags elektricitet känd, nämligen den statiska. Statisk elektricitet uppstår genom friktion eller gnidning av olika ämnen mot varandra, exempelvis en glas- eller lackstång mot kläde. Stången blir elek- trisk — positiv hos glaset, negativ hos lacket — och kan attrahera lättare före- mål: flädermärgskulan, som vi minns från skolårens fysiklektioner, små pap- persbitar o. dyl. Denna egenskap hos vissa ämnen var bekant redan under an- tiken beträffande bärnsten, på grekiska elektron, varav benämningarna elektrisk och elektricitet. En kort överblick över elektricitetslä- rans utveckling under tidigare skeden är i detta sammanhang av belysande värde. Först skola vi erinra om William Gil- bert, vilken upptäckte, att vissa kroppar vid gnidning elektriseras på sådant sätt, att de attrahera varandra. De därnäst följande hundra åren karakteriseras av närmast fullständigt stillestånd i ut- vecklingen på området. I början av 1700-talet klargör ST. GRAY begreppet ledare och oledare, DUFAY påvisar re- pulsionsegenskapen hos kroppar, ladda- de med samma sorts elektricitet, BEN- JAMIN FRANKLIN framlägger teorien om ett elektriskt fluidum, vars täthet i form av överskott i förhållande till om- givningens oelektriska tillstårid motsva- rar positiv, underskott negativ elektrici- tet, samt ROBERT SYMMER hypote- sen om positiv och negativ elektricitet som två skilda, viktlösa ämnen. Sad mot bakgrunden ayv elektricitets- lärans obetydliga framsteg under 1600- och 1700-talen framstår LUIGI GALVANT's upptäckt av det elektriska strömförloppet i en sluten krets såsom revolutionerande och är av grundläg- gande betydelse för den fortsatta forsk- ningen. Luigi Galvani levde åren 1737—1798. Han föddes den 9 september i Bologna. Studieåren ägnades först åt teologi. Då hans fader motsatte sig fortsatta teolo- giska studier beslöt Galvani att bli läkare. Begåvning i förening med träget arbete renderade honom före uppnådda 30 års ålder professur i anatomi vid uni- versitetet i Bologna. Galvani verkade därstädes hela sin levnad och åtniöt an- seende ej blott som skicklig läkare utan även som framstående vetenskapsman i sitt fack. Han var författare till flera medicinska avhandlingar. en numera klassiskt vordna historien om Galvani och grodan, som av en händelse var placerad i närheten av en elektricitetsmaskin och i vars bakben ryckningar iakttogos för varje gnista, maskinen alstrade, tillhör i viss utsträck- ning mytbildningen. Enligt en version (Alibert 1802 i en biografi över Galvani) hade han place- rat några nyss avlivade grodor på ett bord, färdiga för tillagning av soppa för sin klena hustru — grodlår är som bekant ingen ovanlig maträtt i sydligare länder — då denna till sin häpnad iakt- tog konvulsiviska ryckningar i grodbe- nen. Hon ropade på sin make, som vid undersökning av förhållandet fann, att ryckningarna i fråga förorsakades av ström från en elektricitetsmaskin i sam- ma rum samt att strömmen överfördes från maskinen till grodan via en på bor- det liggande operationskniv, som var i kontakt med både elektricitetsmaskinen och grodan. Enligt en annan källa (Gherardi) var Galvani på 1770-talet sysselsatt med sys- tematiska undersökningar rörande sam- mandragningen hos grodmuskler under inflytande av statisk elektricitet — expe- riment av likartat slag hade gjorts långt tidigare. Det var vid fullföljandet av dessa försök i avsikt att utröna, huru- vida luftelektriciteten under åskväder hade samma inverkan på grodmusklerna som elektricitetsmaskinen, som Galvani upptäckte den efter honom sedermera benämnda ”galvaniska” strömmen. Detta senare händelseförlopp ter sig betydligt mera prosaiskt men är utan tvivel sannolikare. Vid de ifrågavarande försöken hade Galvani stuckit en koppartråd genom grodans bakben och hängt upp denna i ett järnstaket. Han fann, att det ingalunda var nödvändigt att av- (Forts. på sid. 29.) TEKNIK för ALLA 7