Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utflykter i världsrymden: ”Hembygdsforskning” i världsrymden, av Per Collinder - När Charlie Lindberg fallskärmshoppade julafton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fotografier av Mars år 1909, då den stod jorden mycket nära.
Inga kanaler.
ännu inte svalnat av. Med sina elva
hittills kända månar utgör Jupiter,
och även Saturnus med sina tio,
var för. sig ett planetsystem i
smått. Märkvärdigast är den stora
ringen omkring Saturnus, som man
kan urskilja redan i en kikare med
30 gångers förstoring. Den utgöres av
ett oerhört tunt lager av stoftpartiklar
som befinner sig i hastig rotation runt
planeten. Mitt i ringen är en tydlig
mörk delning, ett tomrum, och på inre
sidan är ringen så tunn, att man ser
planeten tvärs igenom =<:<ringen.
Natthimlen på Saturnus måste vara
av en sällsynt prakt med den glänsan-
de ringen och alla månarna. ;/
[ planetsystemets ytterkanter kom-
ma sedan Uranus, Neptunus
och Pluto, de två första mycket
större, den senare troligen mindre än,
jorden. Ingendera :syns med blotta
ögat; om deras naturförhållanden ve-
ta vi litet eller intet.
Sådan är i stora drag vår hembygd
1 världsrymden, bortsett från ett an-
tal lätta kometer som ströva omkring
1 mycket avlånga banor. Av vår
granskning ha vi funnit att av alla des-
sa klot är det kanske bara Venus och
kanske inte ens den, som är i stånd
att bereda en jordmån för levande
varelser, åtminstone det slags liv vi
6 TEKNIK för ALLA
äro vana vid. Ty ett släkte av varel-
ser som skulle leva vid kolsyresnön på
Mars eller flyga i ammoniakluften på
Saturnus, det har vår inbillning svårt
att tänka sig. Kanske kunna vi en
gång resa dit och se. Möjligheten
finns, men ännu äro våra motorer för
svaga och ha våra drivmedel för låg
explosionsenergi. Ett enda stycke sten-
kol innehåller nog kraft för att driva
en oceanångare över Atlanten. Kunde
vi få ut all den energin ur atomerna,
så kunde vi bereda oss på att resa ut
1 världsrymden. Men många, farliga
och spännande experiment återstå
ännu.
skuggan
Jupiterfoto med
av månen Ganymedes, som
själv syns nere t. ’v.
NÄR CHARLIE LINDBERG
FALLSKÄRMSHOPPADE
JULAFTON
(Drenbs Lindbergh var som postflygare
utsatt för ett mindre angenämt flyg-
äventyr själva julafton 1926. Han lyfte
sålunda den 24 december från flygfäl-
tet vid S:t Louis kl. 4.20 e. m. med jul-
och nyårskort till Chicago. Omkring 25
km norr om Springfield föll mörkret
på, molnen sjönko ned till närmare 100
meter, och det började snöa helt lätt.
Sikten blev allt sämre, och när han pas-
serade Pekin voro stadens lyktor otyd-
liga från endast 60 meters höjd.
Efter att ha kretsat i närheten av
Peoria under 30 minuter utan att kunna
upptäcka några orienterade ljuspunkter
i dimman, beslöt Lindbergh sig för att
försöka finna bättre väderleksförhållan- :
den genom att flyga i nordöstlig rikt-
ning mot Chicago. Bensinförrådet räckte
inte heller för att vända tillbaka till
S:t Louis. Alltså fortsatte han att under
den närmaste halvtimmen flyga i nord-
östlig riktning på först 700 meters höjd
och därefter på 200. När bensin för bara
10 min:s flygning återstod i behållaren,
beslöt Lindbergh att lämna flygplanet
hellre än att försöka landa på måfå.
Han vände därför om åt sydväst mot
mindre befolkade trakter för att det
störtande planet ej skulle ställa till nå-
gon olycka och började klättra upp i
ett försök att komma över molnen, innan
han hoppade. Huvudbehållaren blev tom
kl. 8 e. m. och reservbehållaren tjugu
minuter senare. Höjdmätaren visade då
något över 4 000 meter, men ändå tyck-
tes molnen sträcka sig åtskilliga hund-
ra meter, högre. Lindbergh stängde där-
för av gasen och stod just i begrepp att
kliva över förarrummets högra sida, då
högra vingen började sjunka. I detta
läge skulle planet få fart och gå i spi-
ral åt höger samt möjligen slå till fall-
skärmen efter första varvet. Lindbergh
återvände därför till rodren, rätade upp
maskinen och dök sedan ned över
vänstra kanten av förarrummet, medan
hastighetsmätaren angav 112 km i tim-
men och höjdmätaren 4 000 meter. Den
djärve piloten drog i fallskärmens ut-
lösningsring genast efter det han gått
klar för flygplanets stjärt, och fallskär-
men fungerade utmärkt.
Det snöade och var kallt, där Lind-
bergh svävade mellan himmel och jord
denna julafton. Under den första mi-
nuten föll fallskärmen mjukt men se-
dan började den svänga häftigt, vilket
för Charles blev en dans helt olika den
vi andra jordbundna människor äro
vana vid kring julgranen denna afton.
I fem minuter fortsatte fallskärmen den-
na dans med julpostflygaren och lät sig
inte hejda. Till slut riktade Lindbergh
sin skarpa ficklampa nedåt, men mar-
ken syntes så tvärt, att han landade
rakt på ett taggtrådsstängsel, vars tag-
gar likväl ej förmådde genomtränga den
tjocka flygdräkten och ännu mer för-
bistra tillvaron för Charles Lindbergh
julafton 1926.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
