ju Vera Pettersson sätter krokar i PIEVN Utsikt över Gnosjö. - T. h.: Klädhängor- na -fermnissas. De duktiga småländ- skorna äro från kameran räknat: Vera = Pettersson, Gun-Britt — Borg, Sally Borg och Henny Pettersson. rikanter 5 «de: färdiga hängarna. allt möjligt skräp och försökte sätta fa- son på det. Om man ändå hade gått ut och metat.... Nu tar man det lugnare. Materialbristen är verkligen svår. Men man har dragit sig fram på ”gammalt”. Många har övergått till järn, så nu bör- jar det bli ont om den varan också. — Det finns oändliga mängder skrot att ta vara på, men det måtte vara nå- got fel på sättet som tillvaratagandet sker på. Uppköparna betalar för dåligt för skroten, vilket. kanske beror på att de har svårigheter att i sin tur avyttra det. i Så talar en genuin Gnosjö-bo, som sätter en ära i att stå på egna ben och vet vad han har, vet vad han gör och vet att man klarar sig längre med att vara en smula händig och företagsam. Fabriken är typisk för Gnosjö; ett trä- hus inrymmande gjuteri, sliperi, galva- niserings- och <förkromningsverkstad, förråd och kontor. Just nu sysselsätter fabriken 10 man, och man ”tar det lugnt” i väntan på att kriget skall sluta och metalltilldelningen skall bli bättre. 1500 klädhängare om dagen Kösdbangare ja. De skå också tillver- kas, fast man undrar förstås om det kan löna sig att snickra ihop sådana ting, som folk i allmänhet inte betalar något för. Klädhängare får man ju i allmänhet. Att det lönar sig, kan -emel- lertid Simon Svenningsson i Solhälls Trä- industri i Gnosjö berätta om. Han till- verkar nämligen ingenting annat än klädhängare och har som kunder skräd- (Forts. å sid. 28.) Fabrikens maskinutrustning inger respekt. Till vänster ser vi Oskar Svenningsson i arbete vid listfräsen, som producerar inemot 1500 ”byxpinnar” i timmen. Till höger fabrikör Simon Svenningsson siälv vid en putsmaskin, som är fabrikens. speciella stolthet. £