Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppfinnarna — teknikens revolutionärer, av Ivan Troëng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SN
UPPFINNARNA — TEKNIKENS
REVOLUTIONÄRER
Typpannangetksamhet och = teknisk
forskning äro två högst aktuella
begrepp i dagens diskussion. De näm-
nas ständigt tillsammans och det har
med rätta hävdats, att båda behövas och
att deras ömsesidiga samspel är förut-
sättningen för tekniskt framåtskridan-
de. Vad man däremot ofta glömmer,
är den djupgående väsensskillnaden mel-
lan de två verksamhetsfälten. Detta
har varit mycket ödesdigert, ty samma
metoder ha försökts för att stimulera
verksamheten på ömse håll, varvid re-
sultatet ej alltid blivit vad man hoppats.
Ett klarläggande torde vara välmoti-
verat.
Tyvärr hör man ofta män i framskju-
ten ställning påstå, att den tiden är
förbi, då tekniska amatörer gjorde stora
uppfinningar. Nu ha laboratorier och
forskning trätt i stället och det kan ej
vara annorlunda, säger man. Amatö-
ren har spelat ut sin roll. Det hant-
verksmässiga slumpartade uppfinnan-
det har avlösts av målmedveten meto-
disk forskning.
Om man med en uppfinning menar
något väsentligt nytt — en mutation i
teknikens örtagård — så måste denna
uppfattning betecknas som i grunden
falsk. Uppfinnaren kan aldrig för-
svinna. . I fråga om att föra de redan
befintliga tekniska utvecklingslinjerna
vidare bör man ej tala om uppfinnande
i egentlig mening. Man kan lika litet
skapa en uppfinning genom inrättandet
av ett låboratorium som man kan skapa
ett konstverk genom subsidier. Det
personliga momentet — uppfinnaren
resp. konstnären — är den dominerande
faktorn. Då det i fråga om tekniken
gäller ”de befintliga arternas” utveck-
ling för att åter anknyta till den bio-
logiska bilden, måste däremot den en-
skilde uppfinnaren se sig distanserad
av vetenskapsmän och laboranter.
I fråga om uppfinningar i mera egent-
lig mening och särskilt sådana av mera
allmän natur ställer sig saken helt an-
norlunda. Det finns ett stort ”no mans
land” mellan de tekniska specialitéer-
nas avgränsade områden, en teknisk
allmänning, där vetenskapen ännu ej
vänt några tegar. Här har uppfinna-
ren rika möjligheter att göra en stor
insats.
fn SR
Är den tid förbi, då tek-
niska amatörer gjorde sto-
ra uppfinningar? Herr Ivan
Troöng ställer denna fråga
i en kritisk belysning.
NN
pecsmannens möjligheter att tränga
utom sitt facks gränser och göra
verkliga uppfinningar måste anses me-
ra begränsade. Fackmannen är van-
ligen väl utbildad för sin specialitet
men däremot ganska okunnig på andra
områden. Även det egna facket ser
han från en synpunkt, som ej gör honom
lämpad för traditionsbrytande nyska-
pelser. Han ser nämligen allt från det
befintligas synpunkt. För honom äro
befintliga maskiner och detaljer de do-
minerande realiteterna. Han har fått
lära sig, hur allting skall göras och han
gör det så. Även om han inriktar hela
sitt intresse och sin energi på att skapa
något väsentligt nytt, ligger hans rika
förråd av inlärda ”fakta” som en häm-
sko på hans fantasi. Tankebanorna bli
ofrivilligt bundna vid det befintligas
mönster.
För amatören är det befintliga av
mindre intresse. Hans stora intresse
samlar sig kring frågan om vad som
komma skall. Han försöker tillägna sig
en uppfattning om naturens och tekni-
kens allmänna principer och lagar, och
stimulerar sin fantasi med nyheter och
tekniska kuriosa. Så småningom erhål-
ler han en allmän kunskap och en tränad
teknisk fantasi, som obunden av det be-
fintligas strikta schema roar sig med
djärva tankekombinationer. Han in-
tresserar sig ej endast för ett begrän-
sat fack utan håller sig underkunnig om
vad nytt, som sker på många olika områ-
den. Kunskaperna bli givetvis ytliga och
fulla av luckor men detta är av mindre
betydelse, om vederbörande har möjlig-
heter att komplettera sitt kunnande vid
behov — dvs. när han fått en idé och
skall utforma den och pröva den.
En amatör, som på detta sätt tränat
och utbildat sin fantasi, torde vara be-
tydligt bättre rustad som uppfinnare än
en aldrig så kunnig vetenskapsman.
Genom sitt intresse för flera av tekni-
kens områden kan han utnyttja ett om-
rådes erfarenheter till en uppfinning,
som ligger inom en helt annan sfär än
den där idén är hämtad.
I ett avseende är den enskilde upp-
finnaren dock hopplöst distanserad av
fackmannen. Det är, då det gäller att
finna kapital för att exploatera eller ut-
experimentera sin uppfinning. Finans-
männen liksom fackmännen betrakta
honom med den största misstro. Han
har stor tur, om han kan skrapa ihop
ett par hundra till experiment med en
uppfinning, som en teknologie doktor
utan vidare skulle få hundratusen till.
Oavsett om uppfinnaren vänder sig
till enskilda företagare eller till de in-
stitutioner, som ha till uppgift att stöd-
ja uppfinnare (sic!) möts han alltid med
den största misstro, om han saknar tek-
nisk skolutbildning.
åt oss närmare se, vad som i regel
händer, om en värdefull uppfinning
av allmän natur inlämnats för att söka
finna intresse och stöd. Det gäller en
uppfinning, som ej kan hänföras till
något bestämt tekniskt specialområde.
Först hänskjutes uppfinningen till de
”sakkunniga” för utlåtande. Att de
sakkunniga aldrig hört talas om någon
liknande konstruktion tidigare, hindrar
dem vanligen icke från ganska katego-
riska, i regel avvisande uttalanden. Det
är fullt förklarligt, att bedömandet av
en uppfinning stöter på stora svårighe-
ter och att misstag ofta begås, men
missförhållandet är därmed ingalunda
ursäktat. Det har till och med visat
sig vara svårast att vinna den närmaste
sakkunskapens erkännande. Det när-
liggande facket har ofta intagit en av-
visande hållning, långt sedan allmänhe-
ten och tekniker från andra fack er-
känt en uppfinnings värde och betydelse.
Den tekniska historien innehåller många
sådana exempel. Om den första järn-
båten sade de ”sakkunniga”, att den
skulle sjunka — det visste ju alla, att
järn inte kunde flyta. Då järnvägarna
voro en nyhet, motarbetades de med de
mest befängda argument. Andra exem-
pel att förtiga.
Om man söker efter orsaken till detta
förhållande, är den ej svår att finna.
(Forts. å sid. 26.)
Ivan Troéng.
TEKNIK för ALLA 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
