Bättre GRAMMOFONSKIVOR G rammofonschlagerns vandring från inspelningsstudion till buti- ken är både lång och törnbeströdd. Ljudet från orkestern och sångaren i studion omvandlas i en mikrofon till elektriska impulser. Sedan dessa för- stärkts, få de rita en buktig spiral- linje i en vaxplatta, på samma sätt som gravernålen i TfA:s inspelnings- aggregat ritar tonspåret i en hemin-. spelad grammofonskiva. Buktigheterna i spirallinjen motsva- ra ljudvågornas svängningar i luften i inspelningsstudion. När sedan en pick-ups grammo- fon-nål = följer bukterna, vibrerar den i takt med den inspelade musiken och dessa vibrationer om- vandlas på ett eller annat sätt till elektriska impulser, lika de som kom- mo från mikrofonen i studion. De förstärkas sedan på vanligt sätt och matas in på en högtalare. En s. k. ”mekanisk” grammofon, dvs. en grammofon, som direkt om- vandlar spiralspårets vindlingar till ljud, fungerar på följande sätt: Nålen vibrerar liksom i förra fallet, men får denna gång påverka ett membran, som i vanliga fall består av glimmer. Mem- branet börjar att röra sig i takt med ljudspårets bukter, och då dessa äro en trogen kopia av ljudvågorna i stu- dion, kommer även luften i grammo- fonens omgivning att vibrera efter grammofonorkesterns toner. 6 TEKNIK för ALLA EN Nya tillverkningsmetoder för grammofonskivor ha medfört, att nålraspet nedbringas, de höga tonerna bli klarare och tonomfånget ökas. Vaxplattan, som vi nu spelat in i studion, måste mångfaldigas. Ett ”vax” är emellertid inte något håll-- bart och slitstarkt föremål utan den uppritade ”bilden” av musikstycket måste överföras till ett betydligt hår- dare material, innan man kan sätta igång med massfabrikation av gram- mofonskivan. Detta tillgår så, att man på ett eller annat sätt gör vaxplattans yta ledande, varefter man tar ett gal- vaniskt ”avtryck” i koppar e. dyl. Av- trycket, som förresten kallas ”fa- dern”, är bakvänt och skulle alltså lämpa sig för tillverkning av gram- mofonskivor. Dessa äro ju plastiska avgjutningar av ett par pressmatri- ser. Fadern är emellertid alldeles för dyrbar för detta. Man kan nämligen som regel endast framställa ett av- tryck av vaxplattan och skulle fadern skadas under tillverkningens gång, måste man göra om hela inspelningen. Av fadern tar man därför ett nytt galvaniskt avtryck, den s. k. ”mo- dern”, som är rättvänd som en gram- mofonskiva och alltså kan spelas. Av modern tillverkar. man sedan press- matriserna, och dessas benämning i den tekniska slangen blir naturligtvis ”sönerna”. E: av de svåraste processerna i den- na rätt invecklade tillverkning är att få själva vaxytan ledande. Man har försökt med flera olika metoder. Ett sätt är att pudra in plattan med grafitstoft, en annan metod, som ock- så varit rätt flitigt använd, består i att man häller en silverlösning över plattan, varefter silvret faller ut som en fin, ledande hinna. Dessa metoder ha emellertid sina nackdelar. Grafit- beläggningen blir aldrig riktigt jämn och slät, utan ökar nålbruset avsevärt i den färdiga grammofonskivan. Sil- verlösningen ”tar” inte alltid överallt utan det kan bli små hål i fadern, vil- ka äro synnerligen svåra att klara av, utan att ljudkvaliteten blir lidande. För att komma ifrån dessa svårig- heter har man försökt att få över ett metalliskt ämne som silver e. dyl. i atomform till vaxplattans yta. De första försöken efter denna princip gjordes såvitt vi veta med s. k. katod- förstofftning. Därvid använder man sig av synnerligen höga spänningar och låga strömstyrkor samt ett icke alltför högt vakuum på en 1/10 till 1/100 mm kvicksilver. Katodförstoftningen till- går i princip så, att man innesluter vaxplattan i ett gastätt hölje, som eva- kueras. Sedan startar man en glim- urladdning mellan tvenne elektroder i kärlet, och under vissa betingelser kan man få katodmaterialet att för- stofta och bilda en beläggning på de omgivande föremålen. Det är samma fenomen, som kan iakttagas på en be- gagnad glimlampa. Den svarta be- läggningen på kolvens insida utgöres av material från katoden. Nu har Siemens gått in för en mot- satt väg genom att direkt" smälta och förånga metall i mycket högt vakuum, 1/10. 000—1/100 000 mm kvicksilver. Därvid använder man sig av låga spänningar och stora strömstyrkor. Genom de senaste framstegen på det vakuumtekniska området har det va- rit möjligt att för industriell drift uppnå de oerhört låga tryck, somrer- fordras för att man skall kunna an- vända förångningsmetoden. En tysk grammo fonstud io.