MODELLDYGRE SA ; Mariningenjör Curt Borgenstam. ag vill från början påpeka, att mina motorcykelmodeller = utställdes på ”Teknik i miniatyr” i Stockholm först de sista 14 dagarna, varför jag näppeli- gen bör räknas till ”dem som gjorde Tek- nik i miniatyr”. Anledningen härtill var, att jag tagit fasta på den uppgiften, att modellerna måste vara arbetande på ett eller annat sätt, och ännu har jag inte lyckats konstruera en arbetande motor till mina motorcykelmodeller. Vid besök på utställningen fann jag dock en mängd modeller som voro ”orörligare” än mina, varför jag ställde dem till utställning- ens disposition. Jag kan nämna, att jag byggt model- ler så långt tillbaka jag kan minnas — i de spädaste åren under ett par händi- ga morbröders erfarna ledning. Objek- ten voro till en början fartyg och båtar, sedermera allt möjligt, bilar, flygplan, motorcyklar, kanoner, kulsprutor, mau- sergevär, sablar och värjor (fantasien 16 TEKNIK för ALLA MODELLBYGGAREN har ordet har ju under pojkåren ofta en rätt kri- gisk inriktning). Drivkraften till allt modellbygge är nog en önskan att få utlopp för en pro- duktiv fantasi, vilken i vissa fall kom- mer att paras med en sportsmässig strä- van efter exakt återgivning av allt smär- re detaljer. Den förra böjelsen resulte- rar i sin mest fulländade form i arbe- tande modeller, såsom ångmaskiner, självdrivna båtar och flygande modell- plan (helst sådana som under flykten släpper explosiva bomber). Den senare tar sig ofta mycket originella uttryck, t. ex. ”Fader Vår” på ett knappnålshu- vud, o. dyl. Efter att ha sysslat en del med den förra kategorien, arbetande modeller, har jag gjort den erfarenheten, att dylika alltid bli mer eller mindre ofullkomliga, trots att de även tolka rörelsen hos ori- ginalet. Detta dels därför att funktio- nen kräver en viss avikelse från origina- lets utseende. (Se t. ex. flygande mo- dellplan), dels därför att ”kraftskalan” inte blir naturtrogen. En sjögående modellbåt rör sig t. ex. knyckigt och häf- tigt i sjön och kan ej imitera originalets långsamma, mjuka rörelse. (En intres- sant metod att korrigera kraftskalan är ultrarapidfilmning. Man kör därvid mo- dellen med en ”korresponderande hastig- het” 1 MEET VI ÖN V< 0: Vm = modellhastighet Vo = originalets hastighet x = skalan, och ultrarapidfilmar modellen med en filmhastighet som bestämmes på samma sätt. På ultrarapidfilmen kommer då modellen att synas röra sig på samma sätt som originalet, brottsjöarna rulla och bogen bryter sjön på ett fullt na- turtroget sätt. Denna metod användes t. ex. när man med modellförsök under- söker fartygs rörelser i sjögång. Modell av 250 cm? SKW-racermotor- cykel, utförd av mariningenjör Curt Borgenstam. rbetande modeller nå därför sin hög- sta fulländning, när man uppoffrar originallikheten och låter modellen ska- pa sin egen form. Exempel på detta är modellflygplan, modellmotorer, modell- racerbåtar, etc., där modellen är ett självändamål. För min egen del har jag, närmast på grundval av denna erfarenhet, alltmera lutat åt replikamodeller, följande en sportsmässig tendens mot allt noggran- nare återgivning. Jag har därvid fun- nit att nöjet blir större och ”sporten” blir svårare, ju mindre skala man arbe- tar med. Genom att modellen är liten, slipper man en massa tidsödande grov- arbete, som i alla fall bättre utföres av professionella snickare eller plåtslagare. I stället kan man ägna tiden åt mera delikata problem, som dessutom vanligen kunna lösas med enkel utrustning, stål- tråd, celluloidbitar, pincett, pennkniv och händer. Tacksamma objekt i det fallet är segelfartyg och motorcyklar. Tidiga- re har jag ägnat mig åt en annan genre, nämligen replikamodeller av flygplan. Emellertid har jag slutat av en till sy- nes underlig anledning: tillkomsten av förträffliga byggsatser. På den tiden, då man själv fick göra varenda spik, var det en god sport att fundera ut lämp- ligaste sätt att återge hjul, cylindrar och andra detaljer. Nu ha byggsatserna satt snart sagt vem som helst i stånd att bygga en skaplig modell. I och för sig är det ju en vacker tanke att göra så många som möjligt delaktiga av modell- byggandets tjusning, men säkert var det många ”hederliga” modellbyggare som med mig funno sig utkonkurrerade av de fabriksmässigt tillverkade byggsat- serna, som verkade ”fusk” på något sätt. Och den dag vi få byggsatser för motorcykelmodeller kommer jag att läg- ga ner den hobbyn också och sälja mina modeller billigt. För att efter dessa allmänna synpunk- ter övergå till det tekniska utförandet kan jag nämna, att idén till motorcykel- modellerna uppkom under utredandet av ett trassligt ståltrådsnystan, som därvid befanns kunna formas till ram, gaffel, sadel, cylindrar, ete. I mina nuvarande modeller har dock ståltråden i viss om- fattning fått vika för annan teknik och en hel del detaljer äro nu av trä, cellu- loid och plåt. Ett rätt besvärligt pro- blem var länge hjulen med sina fälgar, bromstrummor och trådekrar, men även detta har med tiden fått en acceptabel, ehuru -långt ifrån fulländad, lösning. Bättre idéer i det fallet mottagas tack- samt! Den fordran som jag kraftigast vill poängtera när det gäller replikamodeller är skalenligheten. Ju mera man närmar sig miniatyrmodellen, dess lättare faller man för frestelsen att rucka på skalan i detaljerna. Detta är också ett ytterst vanligt fel hos i övrigt välgjorda model-