Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Loppor, baksmällor och utbordare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två ”loppor” i slutspurten. Lägg märke till hur små farkosterna äro i jämförelse
med sina förare,
En uppsättning olika propellrar hör till
en ”loppas” standardutrustning. Hårt
väder fordrar en typ, stiltje en annan.
Tandläkarens borr användes för preci-
stonsslipning och här gäller det hundra-
delar av millimetern "vid trimning av
= cylinderblocket.
Å TEKNIK för ALLA
vi här i Sverige döpt dessa lilleputt-
båtar till, och med glödande entu-
siasm gått in för att tävla i denna
klass, trots att de därvid måst för-
saka guldet för blotta äran — even-
tuellt någon pokal eller annan billig
trofé.
Ett tävlingslopp med en ”loppa”
är också verkligen något i hög grad
spännande och ”nervepirrende”. Bå-
de för åskådarna och förarna. Och
det krävs en utomordentlig skicklig-
het av den som sitter vid ratten. Det
kan nog se ganska enkelt och behän-
digt ut, när racerföraren kommer där
med båten i den ena näven och mo-
torn i den andra, slänger skrovet i
sjön, sätter sig vid ratten sedan ma-
skinen gjorts fast där bak och susar
iväg som ett skott. Men, om ni
själv t. ex. prövat på vad ”surfing”
vill säga, förstår ni tillfullo, att även
”loppsporten” har många vanskliga
moment. Förresten är skillnaden
inte stor: att rusa i väg över vatten-
ytan med en dvärgracer är ungefär
detsamma som att surfa — men inte
för vatten- utan för motorkraft...
Den lilla plats i skrovet, där
föraren har sin plats, är nämligen så
obetydlig, att ”båten” nästan kan
räknas till de plana ytorna... Till
sin yttre skepnad erinrar skrovet
kanske mera om de allra första bark-
pråmar vi täljde som barn "än om
en galosch eller toffel... . ”Relin-
gen” — om nu en sådan benämning
ens kan tänkas — är inte högre än
att föraren noga måste se upp så att
hans flytväst inte täpper till karbura-
tor-röret i aktern...
är så rank, att rorsmannen blott ge-
nom att flytta kroppstyngden ett par
Och farkosten.
centimeter föröver kan råka ut för
malören att på detta sätt ”döda” och
hämma farten. ”Loppan” är så käns-
lig, att styrmannen vid ratten brukar
reglera hastigheten i kurvorna —
inte genom att strypa gasen utan helt
enkelt med sin egen vikt... Härav
förstår man även, att tungviktre inte
äro lämpliga som racerbåtsförare.
”Loppans” herre bör helst gå i flug-
vikt, och även i andra avseenden bör
han vara skapt som en jockey ... Han
bör vid eventuell kapsejsning kunna
slå åtminstone dubbel frivolt och ha
förmåga att alltid flyta ovanpå...
WE utövande av detta slags sport
är naturligtvis utrustningen av
stor betydelse. Obligatoriska attri-
but äro störthjälm och flytväst. Vis-
serligen är chokern automatiskt ver-
kande så, att gasen stryps och stan-
nar motorn, i samma ögonblick föra-
ren släpper greppet om spaken —
vilket är en nödvändig säkerhetsde-
talj vid ev. skeppsbrott eller annan ,
olyckshändelse — men med den has-
tighet dvärgracern kan uppnå äro
alla åtgärder för att eliminera ris-
ker mer än väl på sin plats. En kant-
ring, en kullerbytta under en färd i
ett sådant litet nötskal med 65 å 70
kilometers hastighet kan även till
sjöss vara tämligen riskabel.
Alla racerförares mål och dröm-
mar gå ut på att öka hastigheten.
Och till den ändan har man utfun-
derat de mest sinnrika och utstudera-
Under hela tiden motorn är i gång,
måste förarens vänstra hand ligga an
mot reglaget till stoppventilen, annars
stannar motorn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
