=S ER Frånsett en del försök som H. W. Wood tidigare gjort med olika färgfiltra, hade före 1923 denna metod ej kommit annat än rent tillfälligtvis till använd- ning inom astronomin, Vid detta års gynnsamma marsopposition utförde W. H. Wright banbrytande undersökningar på grundval av fotografier av Mars i olika färgområden. Dessa arbeten utfördes med Lickobser- vatoriets Crossleyreflektor, på vilken ett mikroskopobjektiv monterades för att få en direkt förstorad brännpunktsbild. Ef- tersom glas ej släpper genom ultraviolett ljus, togos i vissa fall ultravioletta bil- der av planeten direkt i spegelns fokus och förstorades sedan upp. Det var me- ningen från början att undersöka fem särskilda färgområden, men man stan- nade med det violetta och det infraröda. När de tvenne slagen bilder av Mars jämfördes med varandra, nåddes flera viktiga resultat. De violetta bilderna av planeten återgåvo denna som en ytterst likformig yta och de från direkta obser- vationer välkända detaljerna återfunnos ej, undantagandes den då synliga (södra) polarfläcken. Det är alltså tydligt, att planetytans detaljer ej kunna komma till synes på dessa plåtar utan plånas ut av en ganska tät planetatmosfär, som ej släpper genom violett ljus, och som liknar vår i att ha en absorberande och spridande förmåga. I detta samman- hang uppstår frågan, hur jorden själv skulle ta sig ut, om den fotograferades utifrån och endast ultraviolett ljus släpptes igenom. Såvitt vi veta äro våra övre atmosfärlager så ogenomskinliga för dessa ljussorter, att man ej skulle kunna få någon bild alls av jordytan. En del ljus av de korta våglängderna skulle dock undergå spridning och ge en bild av vår övre atmosfär. På samma sätt sy- nes förhållandet vara med Mars. Wrights marsfotografier i infrarött visa de vid direkta observationer iakt- tagna detaljerna på marsytan avsevärt förstärkta, i jämförelse med bilder som tagits på vanliga plåtar. Marsbilderna i infrarött visa ett avtagande i ljusstyr- kan när man från centrum går mot pla- netranden. Denna effekt är knappast märkbar på fotografierna inom det gula området och framträder ej alls på de vio- letta bilderna. Orsaken till den är nog att de ultravioletta ljusstrålarna ej för- må tränga ned till marsytan så bra vid randen, då de där ha ett tätare at- mosfärlager att vandra genom än vid centrum. : Ett av de mest påfallande resultaten var att Mars har en avgjort mindre ut- sträckning på de infraröda bilderna än på de som erhållits i gult och violett ljus. Wright undersökte om detta kunde bero på optiska fenomen i det använda linssystemet men fann att detta ej kunde vara fallet. Om man antar, att bilderna i violett återge planetens yttre atmos- färskikt, och de infraröda själva planet- ytan, så bör om atmosfären är tillräck- ligt utsträckt en skillnad mellan bilder- nas storlek komma fram. Det fram- gick att de violetta bilderna gåvo nästan precis samma diametervärde som bli- vit allmänt antaget. Vid uppmätningen av de infraröda bilderna kommo en del svårigheter till på grund av det ovan nämnda ljusstyrkeavtagandet mot pla- netranden och av den oregelbundna tät- Illustration till marskanalernas uppkomst enligt teorin om ögats summerande och förenklande inver- kan. När den hög- ra bilden betraktas på tillräckligt av- stånd, kommer den att sammanfalla ifråga om utseen- de med den vänst- ra bilden. heten hos denna tack vare att mörka yt- bildningar omväxlade med ljusa. Så småningom övervunnos dock dessa svå- righeter. Slutresultatet blev. att mars- atmosfärens höjd torde uppgå till cirka 120 km. : Ett mycket egendomligt resultat fann Wright i fråga om den södra polarfläc- ken. På de infraröda fotografierna fram- trädde denna med ungefär samma ut- sträckning och intensitet som på de i gult ljus tagna fotografierna. Däremot var den mycket kraftigt framträdande på de violetta bilderna som annars ej visade några ytdetaljer. Det måste då vara så, att polarfläcken antingen be- finner sig på en högt över den vanliga planetytan belägen plats eller också är ett fenomen i själva marsatmosfären. Då fläcken ej är särskilt framträdande på fotografierna i rött, måste man tän- ka sig att den faktiskt är ett atmosfä- riskt fenomen och svävar på avsevärd höjd över planetytan. Emellertid finnes också ett underlag till molnet på själva ytan, vilket framgår av planetbilderna i infrarött. Det är ej troligt att den väl- diga atmosfäriska fläcken är en forma- tion som liknar våra terresta moln, då dessa äro ogenomskinliga för de infra- röda våglängder, som Wright använde. Möjligen består den av mycket små fas- ta partiklar. Några spektrogram som den äro de Lowell- . derna. Moarskanalerna em- ligt Lowells obser- vationer. Man bör lägga märke till planetens högst re- gelbundna, geome- triska utseende, och dessutom jäm- föra den med bil- den ovan t. v. De runda eller ovala fläckarna på Dbil- ska .trädgårdsstä- tagits av densamma visa en rikedom på ljus av korta våglängder. Detta tyder på att fläcken kan lysa genom lumini- scens av något slag. Syre och vattenånga finnas på Mars n av den senare tidens viktigaste upp- täckter inom marsforskningen är kon- staterandet av, att både syre som vatten- ånga finnas på Mars. Om man avbildar planeten spektrografiskt får man det för solen karakteristiska spektret, för- stärkt med de absorptionslinjer som uppkomma vid den tvåfaldiga passagen av solljuset genom marsatmosfären. Därjämte får man även de linjer som äro karakteristiska för vår atmosfär. Om man samtidigt fotograferar Månens och Mars” spektrum och jämför avbildnin- garna med varandra, så böra de eventu- ella gaser som bilda marsatmosfären ge sig till känna i form av förstärkta at- mosfärlinjer i planetens spektrum eller som nytillkomna linjer i detta. Svårighe- ten är här att Månen och Mars i allmän- het ej befinna sig i samma riktning och att ljusvägarna i jordatmosfären alltså (Forts. på sid. 23.) TEKNIK för ALLA 5