er 21 I N 21 din Vv I IV 2020 d0 VASIN 2d1L EE 4 å 3 G 4 fll gZ Zz LTTE oo a 2 — pp i 9 Mill f og T VÄRMEBEHANDLING av kolstål och snabbstål D: värmebehandlingar, som komma i fråga vid framställningen av verk- tyg av kolstål eller snabbstål, äro smid- ning, glödgning, härdning och anlöp- ning. Medan kolstålet alltid efter härd- ningen måste anlöpas för att ges till- räcklig seghet för skärarbete, användas enklare skärverktyg av snabbstål såsom svarv och hyvelstål ofta utan denna värmebehandling, då det härdade snabb- stålet redan i oanlöpt tillstånd besitter tillräcklig seghet för den art av skärar- bete, som det här är fråga om. Som förut nämnts kan emellertid hårdheten hos ett härdat snabbstål avsevärt höjas genom anlöpning, Förutsättningen här- för är att stålet härdats vid rätt tem- peratur. Smidning av kolstål. Uppvärmningen av ett kolstål bör ske med försiktighet. Om värmestegringen sker alltför has- tigt, komma de yttre delarna att erhål- la en högre temperatur än själva kär- nan, och då ytskikten härigenom på grund av värmeutvidgningen sträcka sig mer än de inre delarna av godset, uppstå ”spänningar”, vilka kunna utlö- sa sig vid en efterföljande bearbetning och medföra som resultat sprickor och brott i stålet. För att på kortast möjliga tid ernå en jämn uppvärmning, bör man place- ra verktyget i smideshärden, så att de grövre partierna bli utsatta för den starkaste värmen. Arbetsstycket bör därefter noga passas och vändas, var- vid särskilt bör tillses, att tunnare de- lar (eggar o. d.) ej bli överhettade. Med överhettat stål menas ett stål, som blivit uppvärmt till så hög temperatur, att strukturen blivit grovkornig (mate- rialet uppvisar vid brott en grovkornig brottyta). Ett sådant överhettat stål är mycket sprött och sålunda olämpligt för sin uppgift. Smidestemperaturen för kolstål va- rierar alltefter kolhalten, så att stål med låga kolhalter (mjuka stål) tåla högre temperaturer och tvärtom. Man räknar med temperaturer mellan 750 och 9502. Om man inte känner rätta smidestemperaturen för en viss stålsort, kan man lämpligen smida ut några ämnen till c:a 1/4” fyrkant och däref- ter bedöma genom böjningsprov, vilket Femte avsnittet av ingenjör Olle Ekbergs yrkesföljetong. Föregåen- de avsnitt ha varit införda i TfA nr 37, 39, 41 och 43, nästa införes i nr 47. NE som är segast och därmed i regel ock- så vilket som har den finkornigaste strukturen. Vid uppvärmning av verktygsstål i en vanlig ässja bör man som bränsle använda träkol, emedan man med des- sa erhåller en jämnare uppvärmning än vid användning av smideskol (sten- kol). Om man smider enklare verktyg, svarvstål o. d., kan det dock ibland vara fördelaktigt att använda stenkol, eme- dan dessa fortare värmer upp arbets- stycket. För att i största möjliga mån avlägsna det i smideskolen ingående svavlet bör man härvid bränna igenom fyren ordentligt, innan man lägger in arbetsstycket. I annat fall riskerar man, att en del av svavlet upptages i stålets yta och gör att denna blir del- vis ohärdbar. ”Blästern” får ej vara så stark, att det bildas ett onödigt överskott av luft, emedan detta kan medföra dels en ur- kolning av materialet och dels att de delar av arbetsstycket, som ligga när- mast luftuttaget (forman), blåsas kal- la. Speciellt vid användning av smides- kol bör man noga reglera blästern för att undvika överhettning av materialet och alltför riklig glödspånsbildning (hammarslagg) på arbetsstyckets yta. Glödspånen kunna medföra, att avkyl- ningen vid en efterföljande härdning blir dålig eller ojämn. Själva smidningen bör ske med ett efter ämnets dimensioner väl avpassat verktyg, så att en jämn bearbetning genom stålets hela massa uppnås.. Är hammaren för lätt, kommer bearbet- ningen endast att inverka på de yttre partierna, varvid dessa sträcka sig mer än de inre, och ungefär samma olägen- heter uppstå som vid för hastig upp- värmning. Är hammaren för tung och man använder alltför kraftiga slag, uppnår man visserligen, att bearbetnin- gen fortplantar sig genom hela godset, men här uppstår återigen den risken, att stålet helt enkelt slås sönder. Glödring av kolstål (1,10—1,50 90). Normaliserande glödning tillgår på så sätt, att stålet uppvärmes till en temperatur av 760 å 7809 och därefter lämnas att svalna långsamt i dragfri luft. Avsikten med den normaliserande glödningen är att ge stålet en jämn struktur och ett finkornigt brott. Den- na metod är fördelaktig, när man med vanliga skärande verktyg vill ändra en förut härdad maskindel eller ett verk- tyg. Ett hårt. ohärdat stål, som är svårt att bearbeta med skärande verktyg, kan underkastas mjukglödning. Denna be- står i att föremålet uppvärmes till 700 å 7309, varefter temperaturen mycket långsamt (c:a 109 per timme) sänkes till 6002. Stålet tas därefter ut och får svalna i luft. För att ta bort de spänningar, som uppstått genom smidning, svetsning eller kallbearbetning med skärande verktyg, användes spänningsglödning. Vid denna uppvärmes arbetsstycket till 550 å 6502 och lägges att svalna i luft. På verkstaden är man ofta vid be- handling av enklare verktyg och ma- skindelar på grund av kostnadsskäl tvungen att så att säga slå ihop dessa tre glödningsmetoder till en enda vär- mebehandling. Vi kunna kalla denna för verkstadsglödning. Vid denna mera primitiva metod gäller, att stål med 1å- ga kolhalter, vilka redan i sig själva äro relativt mjuka, ej behöva glödgas vid så höga temperaturer som hårdare stål. Tabell V visar några allmängil- tiga temperaturer för sådan glödning. Tabell V. Kolhalt c:a Glödningstemp. ,60 Yo 690—710? 0,70 Yo T700—710? 0,80 Yo T710—720? 0,90 Yo 720—750? 1,00 I T40—750? 1,10 Zo T740—760? 1,20 I 750—760? 1,30 Yo 7350—760? 1,40 0 T750—780? 1,50 Yo T50—780” TEKNIK för ALLA 138