”v SPEKTROS. ar Ni suttit en kväll och försökt att hålla fast en svag kortvågstation som förutom fading visar en förtjusande tendens att kila undan varje gång, Ni verkligen lyckats få den rätt avstämd, så kommer Ni med glädje att ta del av de möjligheter. som finnas, för att man på ett enkelt sätt skall kunna få en station kvar i högtalaren. Alla veta ju att ett spektroskop låter en se ljuset uppdelat efter färger eller rättare sagt, frekvenser. Kunde man på samma sätt titta på ett spektrum av ra- diovågor, skulle mycket vara vunnet. Man skulle kunna se, hur den eller den stationen ligger, om den ”fadar” mycket 0. S. v. utan att ens ägandes radioap- parat vore inställd på mottagning av exakt den våglängden. Detta är just vad som kan göras. På samma sätt som astronomen kopplar sitt för ljus avsedda spektroskop till tele- skopet, kopplar radiolyssnaren radio- spektroskopet till sin långdistanssuper, så att han kan få ta en närmare titt på varje frekvensband innan jakten bör- jar. Det är lätt att förklara idén med till- hjälp av fig. 1. Vi antar att vi på en vanlig mottagare söker igenom ett band på 100 ke och börja vid t. ex. 3 900 ke, vilket motsvarar 0 på fig 1. 4000 ke kommer då att ligga vid 100 ke på sam- ma fig. Om vi skulle sätta av ljud- styrkan för varje station vi passera, mätt med en ”S”-meter e. dyl., kunde vi kanske - erhålla ”spektrum” på fig 1. Varje topp skulle motsvara en station, samtidigt som dess form bestämts av (0) BOrEE 50 15 Fig. 1. Ett ”band” d. v. s. våglängds- område, sett i radiospektroskopet. Frekvensområde 100 ke. Fig. 2. Olika stationstypers utseende i spektroskopet. Ala aM Jutb ok SM I radioamatörtidningen QST fö- rekom nyligen en intressant arti- kel om ”Panoramic reception”, en relativt ny uppfinning, giord av en sändaramatör. TfÅA lämnar här ett referat över uppfinningen och hoppas vi att någon av våra lä- sare skall konstruera en anlägg- ning och därigenom bli vårt lands första ”radiospektroskopiker”. SS J mellanfrekvensstegens selektivitet. Vi se på stationerna- a och b, att mottaga ren ej är tillräckligt selektiv för att kunna skilja dessa åt. Om vi nu låter en oscillograf rita kur- van efter ”S”-meterns utslag, samtidigt som den horisontala avlänkningen är kopplad till en anordning, som låter mot- tagaren vandra igenom frekvensbandet, låt oss säga 25 eller 50 gånger i sekun- den, få vi ett spektrogram, som i varje ögonblick visar radiostationernas för- delning och styrka inom det inställda frekvensområdet. Någon bvgenadsbe- skrivning kunna vi f. n. ej stå till tiänst med, men vi skall i alla fall ge några tips till den som kan våga sig på för- söket. Det är knappast lämpligt att bygga en speciell mottagare endast för spektroskopet. Man kan göra en liten adanter som kopplas till apparaten efter första detektorn. Då kan man arrange- ra det hela så. att den mottagna statio- nen syns i mitten på skärmen samti- digt som den hörs i högtalaren. Ju star- kare stationen är, desto större blir ut- slaget på skärmen. Man kan natur- ligtvis ta vilken frekvensbredd som helst på den visade delen av radiospektro- grammet men 100 ke, d. v. s. 50 ke på vardera sidan om den mottagna statio- nen, är nog en lämmnlig siffra. Om man sakta söker genom ett band med spektroskopet påkopplat, kommer stationerna eller riktigare, stationernas utslag på oscillografen. att vandra från skärmens ena kant till den andra och när de passera mitten, höras de i den ordinarie mottagarens högtalare. Dessa utslag ge en konkret upplysning om sta- tionens karaktär, d. v. s. telefoni eller telegrafi, om den är modulerad eller ej, 0. S. V. UT Dessutom svnes tvdligt om stationen har frekvensdrift eller ej och då svpek- troskopet visar, åt vilket håll den kry- per, är det lätt att ställa in rätt igen. Detta är av stor betvdelse vid mottag- ning av amatörstationer och andra lik- nande med benägenhet för frekvensinsta- bilitet. Man kan då använda en mot- tagare med mycket större selektivitet än i vanliga fall och ändå kunna hålla den kvar. Men vi återgå till det konstruktiva utförandet. Från anoden på första de- tektorn gjordes ett uttag och den mel- lanfrekvenssignal, som vi på så sätt fick ut, förstärkes och matas in på ett blan- darrör nummer två. Därefter passerar den ett skarpt avstämt MF-filter, lik- riktas och förstärkes i en lågfrekvens- förstärkare för att till slut få styra den vertikala avlänkningen i spektroskopets katodstrålrör. Den uttagna mellanfrekvenssignalen bestod, på grund av förselektionskretsar- nas bristande selektivitet, av ett antal signaler på ömse sidor om den rätta på 455 ke. Ett brett band av dessa signaler passera det första förstärkarsteget, vars frekvenskurva är rektangulär eller sna- rare icke rektangulär, så att signalerna bli jämnt förstärkta trots förselektio- nens inverkan på de i kanten av skär- men belägna stationerna. Det andra blandarrörets oscillatorfrek- vens ändras med tillhjälp av en varia- bel induktans, t. ex. ett rör, med 100 eller snarare +50 ke för varje slag, som katodstrålen gör över skärmen. En och samma kippgenerator får nämligen sty- ra både oscillatorfrekvensen och den ho- (Forts. å sid. 26.) Ett radiospektroskop med 5 tums katod- strålerör. En enklare typ, hopbyggd med en kom- munikationsmottagare.