den exceptionellt starka iakttager. Varifrån kommer denna utomordent- ligt, ja, onormalt starka strålning? En- dast en förklaring är möjlig: minera- lerna måste innehålla en liten kvantitet av någon substans, som är mycket star- kare radioaktiv än uran och torium. Men vilken substans? Marie har ju under sina föregående experiment under- sökt alla kända grundämnen. Den unga forskaren besvarar frågan med den osvikliga logik och storslagna dristig- het, som utmärka genierna.. Hon upp- ställer en djärv hypotes: mineralerna in- nehålla med säkerhet en radioaktiv sub- stans, som samtidigt utgör ett hittills okänt kemiskt ämne — ett nytt grund- ämne. Ett nytt grundämne! I sanning en fascinerande, frestande hypotes — men trots allt blott en hypotes. Tills vidare existerar denna oerhört starka radioak- tiva substans endast i Maries föreställ- ningsvärld och i Pierres. Men där finns den och med tillräcklig förvissning för att den annars så reserverade unga da- men en vacker dag beger sig till Bronia och med på en gång återhållen och ivrig stämma förkunnar: — Hör du Bronia, den där strålningen, som jag kunnat fastställa, kommer från ett okänt grundämne... Grundämnet strålning hon Professor Sklodowski med sin dotter Maria. 20 TEKNIK för ALLA finns där, det gäller bara att finna det! Vi äro säkra på det! Fysiker, som vi talat med därom, tro att ett misstag fö- religger vid utförandet av experimenten och råda oss till försiktighet. Men jag är övertygad om att vi inte misstagit oss! S Enastående ögonblick i ett enastående liv! Lekmannen gör sig en så teatralisk föreställning om forskaren och hans upp- täckt, en föreställning, som är alltigenom falsk. ”Upptäcktens ögonblick” finns in- te alltid till. Forskarens arbete är allt- för subtilt för att under loppet av hans mödosamma strävanden vissheten om att ha lyckats plötsligt skulle bryta fram likt en ljungande blixt, som bländar med sitt ljus. Marie, lutad över sina apparater, har kanske aldrig upplevt den plötsliga och berusande känslan av triumf. Be- rusningen har spritt sig över långa da- gar av avgörande, febrilt arbete under storslagna förväntningar. Men det mås- te likväl ha varit ett ögonblick av exal- tation, då hon genom ett strängt logiskt resonemang lyckats fastslå, att hon kom- mit ett nytt grundämne på spåren och kan meddela denna hemlighet åt sin Syster och förtrogna. Utan att ett käns- losamt ord växlas, måste de två Systrar- na det ögonblicket i en berusande fläkt från förflutna tider ha återupplevt de långa åren av väntan och ömsesidiga - uppoffringar, av strävsamt studieliv, fyllt av drömmar och självtillit. För endast fyra år sedan skrev Marie: ”Livet är inte lätt för någon av oss. Vad mer! Man måste äga målmedveten ihärdighet och framför allt självtillit. Man måste tro, att man äger begåvning för en viss sak, och att man följaktli- gen måste förverkliga den, kosta vad det kosta vill.” Denna ”sak”, det var att kasta in ve- tenskapen på en ny, oanad bana. Enligt ett meddelande till Vetenskaps- akademien av professor Lippmann, pub- licerat i ”Comptes Rendus” för sam- manträdet den 12 april 1898, tillkänna- ger Marie Sklodowska Curie den troliga förhandenvaron av ett nytt grundämne i pechblendemalmerna, vilket ämne har starkt radioaktiva egenskaper: ”... Tvenne uranmineraler: pechblen- de (uranoxid) och chalkolit (koppar- och uranylfosfat) äro mycket mera aktiva än uran själv. Detta faktum är mycket anmärkningsvärt och ger anledning för- moda, att dessa mineraler kunna inne- hålla ett ämne, som är mycket mera ak- tivt än uran...” E Detta är första etappen på vägen till upptäckten av radium. 3 Genom styrkan av sin intuition har den unga forskaren bevisat för sig själv, att det okända grundämnet måste finnas till. Hon påstår att det finns till. Men det återstår att bringa det i dagen, att upp- häva dess inkognito. Hypotesen måste nu "bekräftas av erfarenheten, ämnet måste isoleras, man måste kunna se det för att med stöd av bevis kunna tillkänna- giva: ”Där är det”, Pierre Curie har med passionerat in- tresse följt de snabba framstegen i Ma- ries experiment. Utan att direkt blanda sig i hennes arbete har han ofta hjälpt henne genom sin kritik och med sina råd. Inför de häpnadsväckande resul- tat hon uppnått, beslutar han sig för att för tillfället övergiva sina studier av kristallerna och att förena sina kraf- ter med Maries för att göra det nya ämnet gripbart. Sålunda kommer det sig att i det ögon- blick, då den överväldigande bördan av en stor uppgift påkallar, ja, kräver ett samarbete, framträder en berömd fysi- ker och ställer sig vid sidan av den unga kvinnan — en fysiker, som samtidigt är hennes kamrat genom livet. Tre år tidigare har kärleken förenat dessa två undantagsmänniskor, kärleken och kanske också ett mystiskt förutve- tande, en ofelbar instinkt, som sagt dem, att en gemensam arbetsupgift väntade dem. xx Stridskrafterna äro nu fördubblade. I det lilla fuktiga laboratoriet vid Rue Lhomond söka två hjärnor, fyra händer den okända substansen. Och från denna stund kommer det att vara omöjligt att i makarna Curies gärning urskilja vad den ena uträttat, och vad den andra. Vi veta att Marie, efter att till ämne för en doktorsavhandling ha valt studiet av uranstrålarna, upptäckt att även andra kemiska föreningar voro radioaktiva. Vi veta, att hon efter att ha undersökt mi- neraler ansett sig kunna tillkännagiva tillvarof av ett nytt starkt radioaktivt grundämne, och att det är den utomor- dentliga betydelsen av denna upptäckt, som förmått Pierre Curie att avbryta helt andra undersökningar för att till- sammans med sin hustru försöka isolera detta grundämne. Härmed — i maj eller juni månad 1898 — börjar en arbetsge- menskap, som kommer att vara i åtta år, och som brytes först genom en olyckshändelse med dödlig utgång. Vi varken kunna eller böra söka efter vad som är att tillskriva Marie, och vad Pierre. Det vore att handla i strid med bådas vilja. Pierre Curies geniala per- sonlighet är välkänd för oss genom de originella arbeten han utfört före denna arbetsgemenskap. Hans hustrus geniali- tet framstår klart genom den intuition, som ledde henne till den första upptäck- ten, och som bröt fram likt en blixt. Denna genialitet skall på nytt framstå för oss fristående, då hon såsom änka utan att svikta bär hela bördan av en ny vetenskap, vilken hon genom nya un- dersökningar, steg för steg, för fram till harmonisk fulländning. Vi ha däri bevis nog för att i denna upphöjda ar- betsgemenskap mellan en man och en kvinna utbytet vägt jämt. Må vetenskapen därom vara tillräcklig för att tillfredsställa vår nyfikenhet och även vår beundran. Låt oss icke för- söka åtskilja dessa två varelser, som vo- ro fyllda av kärlek till varandra, och vilkas handstilar växla och blanda sig med varandra på sidorna av deras med formler fyllda arbetshäften, dessa två människor, som komma att gemensamt underteckna nästan alla sina vetenskap- liga publikationer. Överallt i dessa skola vi stöta på uttryck sådana som: ”vi ha funnit...”, ”vi ha iakttagit...” och ibland tvingade av omständigheterna att åtskilja sina olika roller, använda de sig av uttryckssätt sådana som i föl- . jande passus: ”Vissa mineraler, som innehålla uran och torium (pechblende, chakolit, ura- nit) äro mycket aktiva beträffande ut- (Forts. på sid. 27.) Järn dh.