löshet och även av en utpräglad antipati för tomma ord och onödigt prat drar Marie sig inom sitt skal eller, kanske rättare sagt, visar endast några av sin naturs olika sidor. Vare sig det är av ett slags kyskhet, blandad med en por-' tion trött indolens, eller av klokhet, så” visar den snillrika vetenskapskvinnan oss, att hon absolut önskar dölja sig bakom en banal fasad. Hon vill vara ”en kvinna som alla andra”. Marie till Bronia år 1899: ”Vårt liv är sig likt. Vi arbeta myc- ket, men vi sova gott, så vår hälsa blir inte lidande. Om aftnarna sysselsätta vi o3s med lillan. Om morgnarna klär och matar jag henne. Vanligen är jag klar att gå till laboratoriet klockan nio. På hela året ha vi inte en enda gång va- rit på teatern och inte bevistat en enda konsert. Vi ha inte heller gjort en enda visit. Vi trivas gott med vårt liv, fastän jag saknar mina närmaste oerhört. Framför allt er båda, mina käraste vän- ner och pappa. Ofta känner jag. ett styng av smärta vid att vara så långt från er. Men detta är det enda jag kan klaga över, ty vi må ju inte illa, vårt barn växer och frodas, och jag äger den underbaraste make man kan önska sig. Aldrig kunde jåg som ung flicka hoppas få en sådan man. Det är i sanning en gåva från himlen, och ju längre vi leva tillsammans, desto större blir vår kär- lek till varandra. Vårt arbete skrider framåt. Snart är det meningen, att jag skall hålla ett föredrag över det. Jag skulle hållit det i lördags men fick för- hinder. Nu blir det väl nästa lördag eller om fjorton dar.” Detta arbete, som i brevet endast får ett torrt och flyktigt omnämnande, när- mar sig likväl sin stortartade fulländ- ning. Under loppet av åren 1899 och 1900 publicera Pierre och Marie en redogörel- se över upptäckten av inducerad radio- aktivitet, framkallad av radium, och än- nu en annan redogörelse över radioakti- vitetens verkningar, samt en tredje över den elektriska laddning, som överföres genom strålarna. Dessutom publicera de till 1900 års fysikerkongress en sam- manfattande redogörelse över de radio- aktiva — substanserna, vilken inom den europeiska vetenskapsvärlden väcker ett oerhört intresse. Den nya vetenskapen har nått en svindlande utveckling. Curies se sig nöd- sakade att skaffa sig medarbetare. Hit- tills ha de endast tid efter annan erhål- lit hjälp av ett laboratoriebiträde, som heter Petit, och som är en hygglig poj- ke, som av personligt intresse och näs- tan i smyg arbetat för dem på sin fri- tid... Nu behöva de emellertid utbildade och högt kvalificerade tekniker såsom medhjälpare. Pierre och Marie äro sna- rare fysiker än kemister, men deras upp- täckt sträcker sig. till sina verkningar in på kemiens område, och dessa kräva nu ett uppmärksamt studium: De måste därför sätta sig i förbindelse med fram” stående forskare: Vi började alldeles ensamma våra forskningar över radioaktiviteten”, skri- ver Marie, ”men inför uppgiftens oer- hörda tillväxt kunde vi i längden inte vara blinda för att behovet av.samar- bete för varje dag blev kännbarare. Re- dän år 1898 hade en av lärarna vid PEcole de Physique, G. Bémont bistått OSS någon tid. Är 1900 satte Pierre Cu- rie sig i förbindelse med en -ung ke- mist, André Debierne, laborator hos professor Friedel, och om vilken denne hyste stora tankar. André : Debierne mottog med glädje Pierre Curies anmo- dan, att han skulle ägna sig åt forsk- ningar över radioaktiviteten. Han åtog sig alltså främst att forska efter ett nytt radioaktivt ämne, vars tillvaro vi anade inom järngruppen och gruppen av säll- synta jordarter. Han upptäckte detta ämne, kallat ”actinium”. Ehuru han ar- betade på Sorbonnes kemisk-fysiska labo- ratorium, som stod under Jean Perrins ledning, kom han ofta och hälsade på oss i vårt skjul och blev snart en nära vän till såväl oss som till gamle doktor Curie och också längre fram till våra barn.” Innan ens polonium och radium blivit isolerade, har alltså en fransk veten- skapsman, André Debierne, upptäckt ”en bror” till dem — det s. k. ”actinium”. ”Ungefär vid samma tid”, berättar Marie, ”brukade en ung fysiker, Geor- ges Sagnac, som sysslade med forsknin- gar över röntgenstrålarna, ofta hälsa på oss och samtala med Pierre Curie om de likheter, vilka antagligen måste fö- refinnas mellan dessa röntgenstrålar, de- ras sekundära strålar och radioaktiva substansers strålning. Tillsammans re- digerade de ett arbete beträffande över- föringen av elektrisk laddning genom dessa sekundära strålar.” Marie fortsatte emellertid att, kilo ef- ter kilo, behandla hela ton av pechblen- dets: avfallsprodukter, vilka i flera olika omgångar skickats henne från St. Joa- chimsthal. Under år har hon med outtröttligt = tåla- mod ensam utfört samma arbete som en fysiker, en ke- mist, en fackutbil- dad arbetare, en ingenjör och en hantlangare kunde tänkas utföra till- sammans: Tack va- re hennes fysiska krafter och hen- nes snille samlades småningom pröo- dukter, vilka voro alltmera koncen- trerade och av allt rikare radiumhalt inne på det gamla skjulets bord, Ma- dame Curie är nä- ra att nå sitt mål. Den tid är nu för- bi; då hon stod ute på laboratoriegår- den, -omvärvd av fräna oaser, över- vakande "de. tunga järnnanhornas sju- dande innehåll. - Madame Curie i sitt laböratorium. Makarna Curies: arbete har inträtt i ett nytt stadium. Det gäller nu renin- gen och kristalliseringen av de starkt radioaktiva lösningarna. Men de två forskarnas bedrövliga installation vål- lar mer än någonsin förtret under ar- betet. Just nu erfordrades en ytterligt renlig lokal och möjlighet att skydda apparaterna mot kyla, värme och smuts. I detta usla, för alla vindar öppna skjul yr allehanda partiklar av järn och kol omkring, vilka till Maries förtvivlan blanda sig med de av henne mödosamt renade produkterna. Alla dessa dagliga små olyckshändelser öda hennes tid, sli- ta på hennes krafter och verka bekläm- mande och nedstämmande på henne: Pierre å sin sida är till den grad ut- ledsen på denna ändlösa strid, att han är nära att uppge den. Det vill säga: han tänker alls inte på att överge stu- diet av radium och radioaktivitet, men han vore beredd att för tillfället avstå från försöken att framställa rent radium. Hindren synas oövervinnliga. Skulle man inte längre fram kunna återupp- taga arbetet under gynnsammare för- hållanden ? Pierre fängslas mera av naturfenome- nens betydelse. än av deras materiella realitet och han är förtvivlad över att se, vilka obetydliga resultat Marie upp- nått genom sina övermänskliga an- strängningar. Han tillråder henne en vapenvila. Men han har inte tagit sin hustrus viljestyrka med”i beräkningen. Marie: har satt sig i sinnet att isolera radium. (Forts. & sid. 21.) TEKNIK för ALLA 19