TfÅ:s FÖLJETONG: Berättelsen om radiums upptäckare av Eve Curie (Började i nr. 48) ”Vi hade inga pengar, intet laborato- rium och ingen hjälp för att utföra den- na svåra och viktiga uppgift”, skriver Marie senare. ”Det var som att skapa något ur intet, och om mina studier förr i tiden av Casimir Dluski kallats: ”min svägerskas hjältemodiga år', så kan jag utan överdrift påstå, att den nuvarande perioden för min make och mig var den hjältemodigaste tiden av vårt samliv. Och likväl är det i detta skröpliga gamla skjul, som vi upplevat de bästa och lyckligaste åren av vårt liv, vilka vi helt och odelat ägnade vår uppgift. Ofta tillagade jag våra måltider där, för att inte behöva avbryta någon sär- skilt viktig procedur. Ofta tillbringade jag hela dagen med att röra om i den sjudande massan med ett järnspett, som var nästan lika stort som jag själv. Om aftonen var jag då alldeles ledbruten av ansträngningen.” Det är under sådana förhållanden ma- karna Curie arbeta åren 1898—1902. Under loppet av första året syssla det gemensamt med det kemiska isoleran- det av radium och polonium och studera utstrålningen av de produkter de erhålla och som ständigt visa en stegrad radio- aktivitet. Snart inse de emellertid, att de skulle vinna bättre resultat genom att arbeta var för sig. Pierre söker på sitt håll precisera radiums olika egen- skaper och göra inträngande bekantskap med den nya metallen. Marie fortsätter att ägna sig åt de kemiska procedurer, vilka skola möjliggöra erhållandet av rena radiumsalter. I denna uppdelning av arbetet har Marie åt sig utvalt karlgörat. Hon ut- för en hantlangares syssla. Inne i skju- let fördjupar hennes make sig i subtila experiment. Ute på laboratoriegården arbetar Marie i sin av damm fläckade och av syror brända gamla rock, med håret för vinden och omgiven av rök och gaser, som få hennes ögon att rinna, och som bränna hennes strupe. Man kan säga, att hon ensam utför en hel fabriks olika arbeten. ”Så småningom kom jag därhän att behandla ända upp till 20 kg råämnen på en gång”, skriver hon. ”Detta hade 18 TEKNIK för ALLA till följd, att laboratoriet fylldes med stora behållare fulla med fällningar och lösningar. Det var ett tröttsamt arbete att förflytta dessa behållare, ösa över lösningarna och timtals röra om i den sjudande massan i den stora gjutjärns- pannan.” i Men radium bevarar sin hemlighet. Det visar alls ingen lust att ge sig till känna för mänskligheten. Den tid är också sedan länge förbi, då Marie helt naivt hoppades finna en procent radium i avfallsprodukterna efter pechblende. Den nya substansens utstrålning är så mäktig, att en nästan obefintlig mängd radium i den behandlade massan ger upphov till häpnadsväckande fenomen, vilka med lätthet låta sig observeras och mätas. Det svåra — det hittills ogörliga — består i att isolera denna minimala kvantitet, skilja den från de ämnen, med vilka den är så intimt för- enad. Arbetsdagarna växa till månader. Av månaderna bli år, men Pierre och Marie fälla icke modet. Den materia, som mot- står deras ansträningar, har trollbundit dem. Förenade i sin ömsesidiga tillgi- venhet för varandra och av sin lidelse- fulla kärlek till vetenskapen, föra dessa två människor i detta eländiga skjul den ”naturstridiga” tillvaro, för vilken de båda danats. ”Vid denna tidpunkt”, skriver Marie längre fram, ”voro vi helt absorberade av våra ansträngningar att tränga dju- pare in i de vetenskapens nya landamä- ren, vilka öppnade sig för oss, tack vare en alldeles oväntad upptäckt. Trots de mycket svåra förhållanden under vilka vi arbetade, kände vi oss mycket lyckli- ga. Våra dagar förflöto på laboratoriet. I vårt fattiga skjul rådde stort lugn. Ibland promenerade vi av och an, medan vi övervakade någon process. Då sam- talade vi om vårt nuvarande och vårt kommande arbete. Om vi fröso, värmde vi oss med en kopp te, som vi drucko i kaminens omedelbara närhet. Vi levde liksom i en dröm, behärskade av en enda, allt uppslukande idé. ; Vi sammanträffade sällan med andr människor på laboratoriet. Visserligen hände det ibland, att en och annan fy- siker eller kemist tittade in för att åse våra experiment eller för att utbe sig. ett råd av Pierre, vilkens stora kompe- tens i mer än en gren av fysiken var allmänt erkänd. Då höllos framför den svarta tavlan samtal, sådana som man aldrig glömmer, emedan de verkade som en stimulans på vårt vetenskapliga in- tresse. och på vår arbetsiver utan att locka oss ur vår tankegång och utan att bryta den frid och samling, som utgör den enda rätta atmosfären på ett labo- ratorium.” Om Pierre och Marie i sin ensamhet här inne någon gång lämna sina appara- ter för en stilla pratstund, händer det, att de i tankeutbytet om detta radium, som tjusat dem, lämna vetenskapens högre rymder och för några korta ögon- blick åter bli barn. - — Vad jag undrar, hur ”det” kom- mer att se ut! utbrister Marie vid ett sådant tillfälle med nyfikenheten hos ett barn man lovat en ny leksak... ”Hur tänker du mig ”det', Pierre?” — Jag vet inte riktigt, svarar helt drömmande den store fysikern, men jag . skulle tycka om, ifall ”det” hade en rik- tigt vacker färg. x Det måste frappera oss, att vi aldrig i Maries korrespondens från derna tid över hennes vetenskapliga ansträng- ningar återfinna några av de fantasirika känsloutbrott, vilka ofta helt plötsligt kunde färga hennes eljest helt nyktra och- prosaiska brev till medlemmar av familjen Sklodowski. Är orsaken härtill månne, att skilsmässan lossat något på banden mellan henne och hennes när- maste? - Eller lämnar hennes trägna ar- bete henne ingen tid till ett intimare tankeutbyte? Vi få säkert söka anledningen till den- na hennes förtegenhet på annat håll. Det är inte av en slump, som Madame Curies brev upphöra att vara originella i samma stund hennes tillvaro börjar arta sig till ett undantagsöde. Som: skolflicka, som guvernant, som student- ska och som nygift fru kunde Marie ännu låta familjen blicka in i sin tillva- ro. Men i dag ter sig hennes kallelse för henne själv såsom något outsägbart. Hon känner, att hon inte med några ord förmår väcka en full förståelse hos de sina för dessa hemlighetsfulla syften, som fångat henne, som fylla henne med ångest och med oro. Med en enda varel- se i världen kan hon dela denna oro, en- dast med Pierre, med maken och arbets- kamraten. Endast honom förtror hon sina innersta tankar, sina sällsamma drömmar. ; än stå hennes hjärta, kommer Marie under dessa år att endast visa banala sidor av sitt liv. För dem kommer hon att skildra sin tillvaros borgerliga för- lopp. Ibland vibrerar visserligen hennes stämma, då hon talar om sin äktenskap- liga lycka. en sitt arbete berör hön blott i små oniska, nästan uttrycks- lösa satser på två, tre rader utan att ens försöka ge dem, till vilka Kon skri- ver, ett begrepp om vad detta arbete innebär av tjusning och av framtids-. drömmar. Og LG Väla ; Dessa brev ge en tydlig förnimmelse äv att hon inte medelst några litterära utsvävningar ämnar förhärliga det öde hon valt åt sig. Av själsfin anspråks- För alla andra, hur. nära de