Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min mor Marie Sklodowska Curie, av Eve Curie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TfA:s FÖLJETONG:
RE ANAR RNA RANN NEN NINNA
Berättelsen om .radiums upptäckare
av Eve Curie
(Började i nr 48, 1942.)
Marie ger då efter för detta fyraåriga
barns okuvliga energi, springer uppför
trappan och sätter sig vid Iråénes huvud-
gärd. Där förblir hon sittande i mörk-
ret och tystnaden, till dess barnets jäm-
na andhämtning tillkännager, att söm-
nen infunnit sig. Först då går hon åter
ner till Pierre, som redan förlorat tåla-
modet. Lugn och saktmodig som han är,
är han icke desto mindre den mest ford-
rande och svartsjuke äkta man. Han
har vant sig vid sin hustrus ständiga
närvaro och förmår inte tänka som van-
ligt, om hon avlägsnar sig. Fördröjer
hon sig blott ett ögonblick däruppe hos
den lilla, brukar han vid hennes åter-
komst mottaga henne med en förebråel-
se, vilken genom sin orimlighet verkar
komisk: ;
— Aldrig sysselsätter du dig med an-
nat än ditt barn!
Pierre går sakta av och an i rummet.
Marie har satt sig att fålla ett förklä-
de åt Iréne. Hon har som princip att
aldrig köpa -färdigsydda kläder åt den
lilla. Hon finner dem för utstyrda med
garneringar och för obekväma. Så länge
Bronia bodde i Paris, brukade de två
systrarna tillsammans förfärdiga sina
döttrars kläder efter modeller, som de
själva funnit ut. De användas allt fort-
farande av Marie. Men just denna afton
har hon svårt att ägna sömnaden sin
fulla uppmärksamhet. Hon reser sig
upp helt nervös och plötsligt säger hon:
— Hör du Pierre — låt oss gå dit
bort ett tag?
Hon inlägger något bönfallande i to-
nen, fastän detta är fullkomligt onödigt,
ty Pierre är lika ivrig som hon att åter-
vända till det gamla skjulet, som de
lämnat för knappt två timmar sedan.
Det är detta fantastiska radium, levande
med ett nästan mänskligt liv, fängs-
lande med något av kärlekens tjuskraft,
som kallar dem till sig i det skröpliga
laboratoriet.
De båda forskarna ha en hård arbets-
dag bakom sig. Klokast vore att gå
18 TEKNIK för ALLA
till vila.
ta oförståndiga. De ta alltså på sig yt-
Men Pierre och Marie äro of-
terplaggen, meddela den gamle doktorn
sin avsikt och smyga åstad.
Arm i arm vandra de tystlåtna utefter
gatorna i dessa avlägsna arbetarkvarter.
De passera fabriker, obebyggda tomter
och anspråkslösa fastigheter och komma
äntligen fram till Rue Lhomond. De
skynda över laboratoriets gård. Dörren
gnisslar, så som den gnisslat tusentals
gånger, och de stå i sina drömmars rike.
— Tänd inte! säger Maries röst i
mörkret och så tillägger hon med ett li-
tet lyckligt skratt:
— Minns di den’ dag, Pierre, då du
sade: till mig: ”jag tycker det vore ro-
ligt, om ”det” hade en vacker färg”?
Den verklighet, som sedan några må-
nader tjusar Pierre och Marie överträf-
far på ett. otroligt sätt den anspråks-
lösa ’ och barnsligt naiva förhoppning,
som Pierre en dag för länge sedan med
allvarlig stämma uttalat,
Detta ”det’ — deras radium — be-
sitter en ändå underbarare egenskap än
”en vacker färg”. Det är självlysande!
I det mörka skjulet, där dess hemlig-
hetsfulla tillvaro fängslats i diminutiva
behållare, vilka radats upp på väggar-
nas. hyllor, glimmar det med ett blåak-
tigt, fosforescerande sken, liksom svä-
vande i mörkret. :
— Se, Pierre, se! viskar fysikerns un-
ga maka. Sakta närmar Hon sig. Hon
trevar med handen i det oupplysta rum-
met efter en halmflätad stol och sätter
sig tyst. Båda blicka de mot det svaga
skenet ur behållarna, dessa källor till
en hemlighetsfull utstrålning — mot sitt
radium.
Framåtlutad, med blicken spänd, sit-
ter Marie i samma ställning hon nyss in-
tagit vid sin sovande dotters bädd.
Sakta stryker Pierre henne över hå-
ret.
Aldrig skall hon glömma denha stund,
dess lysmaskskimmer, dess sagostäm-
ning. ;
SVÅRA TIDER
Pierres och Maries liv skulle varit full-
komligt lyckligt, om de fått ägna sina
krafter åt det passionerande envig de i
sitt fattiga skjul utkämpa med naturen.
De hade emellertid, sorgligt nog, att
brottas med ännu andra svårigheter och
gingo inte alltid som segrare ur dessa
strider. :
Mot en lön av 500 francs i månaden
ger Pierre vid ”P’Ecole de Physique” en
kurs på 120 lektioner och leder dess-
utom elevernas laborationer. Denna lä-
rarverksamhet ökar betydligt bördan av
hans privata forskargärning.
Så länge Curies inte hade några barn
och Marie kunde reda sig ensam med de
husliga sysslorna, räckte Pierres 500
francs till att täcka deras utgifter. Men
efter Ireénes födelse har deras budget be-
tungats av ett tjänarekonto. De ha bli-
vit tvungna att anställa en jungfru och
en amma och se sig därför nödsakade att
skaffa sig större inkomster.
Få saker äro så nedslående, synes det
mig, som de tafatta och misslyckade an-
strängningar undantagsmänniskor före-
taga för att skaffa sig de två, tre tu-
- sen franes om året, vilka felas dem för
att kunna existera. Problemet vore hel-
ler inte löst genom att de skaffade sig
någon . anspråksiös underordnad syssla.
Vi ha redan haft tillfälle iakttaga, att
Pierre Curie betraktar sin forskargär-
ning som en vital nödvändighet. För
honom äro de vetenskapliga experimen-
ten på laboratoriet — eller rättare sagt
i skjulet, eftersom de inte äga något la-
boratorium — nödvändigare än både mat
och sömn. Men hans tjänstgöring i sko-
lan tar större delen av hans tid. Det
- riktiga under sådana förhållanden vore,
tycks det, att söka minska den obligato-
riska arbetsbördan i stället för att öka
den. Men penningbristen talar ett annat
språk. Vad återstår då att göra?
Problemet skulle kunna lösas på ett
tillsynes mycket enkelt sätt. Om Pierre
utnämndes till professor vid Sorbonne,
en post till vilken hans forskargärning
på alla sätt gjort honom värdig, skulle
han erhålla 10 000 francs i årlig lön. Han
skulle ha färre lektioner att ge än vid
skolan, öch hans stora kunskaper vore en
vinning för studenterna och skulle öka
universitetets anseende. Om till denna
post anslöte sig förfogandet över ett la-
boratorium, skulle Pierre Curie inte ha
något mera att utbe sig av ödet. -
Hans anspråkslösa önskemål är alltså
en professur, som tilläte honom och hans
familj att föra ett enkelt men sorgfritt
liv, som gav honom disposionsrätt över
ett laboratorium, försett med den tek-
niska och elektriska utrustning, som full-
ständigt saknas i hans skjul, samt med
utrymme för några assistenter, och som ’
under vintermånaderna hade en dräglig
temperatur. ;
Men detta tycks vara alltför överdriv-
na fordringar, alltför djärva drömmar!
Professuren kommer inte att erbjudas
Pierre Curie förrän år 1904, då hela den
vetenskapliga världen redan erkänt hans
snille. Ett laboratorium hinner han ald-
rig få. Döden är nämligen snabbare i
vändningarna och angelägnare än de
världsliga myndigheterna om att tillför-
säkra sig stora män. ;
Pierre, som är så skicklig i att ut-
forska naturens hemlighetsfulla feno-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
