TfA:s FÖLJETONG: RE ANAR RNA RANN NEN NINNA Berättelsen om .radiums upptäckare av Eve Curie (Började i nr 48, 1942.) Marie ger då efter för detta fyraåriga barns okuvliga energi, springer uppför trappan och sätter sig vid Iråénes huvud- gärd. Där förblir hon sittande i mörk- ret och tystnaden, till dess barnets jäm- na andhämtning tillkännager, att söm- nen infunnit sig. Först då går hon åter ner till Pierre, som redan förlorat tåla- modet. Lugn och saktmodig som han är, är han icke desto mindre den mest ford- rande och svartsjuke äkta man. Han har vant sig vid sin hustrus ständiga närvaro och förmår inte tänka som van- ligt, om hon avlägsnar sig. Fördröjer hon sig blott ett ögonblick däruppe hos den lilla, brukar han vid hennes åter- komst mottaga henne med en förebråel- se, vilken genom sin orimlighet verkar komisk: ; — Aldrig sysselsätter du dig med an- nat än ditt barn! Pierre går sakta av och an i rummet. Marie har satt sig att fålla ett förklä- de åt Iréne. Hon har som princip att aldrig köpa -färdigsydda kläder åt den lilla. Hon finner dem för utstyrda med garneringar och för obekväma. Så länge Bronia bodde i Paris, brukade de två systrarna tillsammans förfärdiga sina döttrars kläder efter modeller, som de själva funnit ut. De användas allt fort- farande av Marie. Men just denna afton har hon svårt att ägna sömnaden sin fulla uppmärksamhet. Hon reser sig upp helt nervös och plötsligt säger hon: — Hör du Pierre — låt oss gå dit bort ett tag? Hon inlägger något bönfallande i to- nen, fastän detta är fullkomligt onödigt, ty Pierre är lika ivrig som hon att åter- vända till det gamla skjulet, som de lämnat för knappt två timmar sedan. Det är detta fantastiska radium, levande med ett nästan mänskligt liv, fängs- lande med något av kärlekens tjuskraft, som kallar dem till sig i det skröpliga laboratoriet. De båda forskarna ha en hård arbets- dag bakom sig. Klokast vore att gå 18 TEKNIK för ALLA till vila. ta oförståndiga. De ta alltså på sig yt- Men Pierre och Marie äro of- terplaggen, meddela den gamle doktorn sin avsikt och smyga åstad. Arm i arm vandra de tystlåtna utefter gatorna i dessa avlägsna arbetarkvarter. De passera fabriker, obebyggda tomter och anspråkslösa fastigheter och komma äntligen fram till Rue Lhomond. De skynda över laboratoriets gård. Dörren gnisslar, så som den gnisslat tusentals gånger, och de stå i sina drömmars rike. — Tänd inte! säger Maries röst i mörkret och så tillägger hon med ett li- tet lyckligt skratt: — Minns di den' dag, Pierre, då du sade: till mig: ”jag tycker det vore ro- ligt, om ”det” hade en vacker färg”? Den verklighet, som sedan några må- nader tjusar Pierre och Marie överträf- far på ett. otroligt sätt den anspråks- lösa ' och barnsligt naiva förhoppning, som Pierre en dag för länge sedan med allvarlig stämma uttalat, Detta ”det' — deras radium — be- sitter en ändå underbarare egenskap än ”en vacker färg”. Det är självlysande! I det mörka skjulet, där dess hemlig- hetsfulla tillvaro fängslats i diminutiva behållare, vilka radats upp på väggar- nas. hyllor, glimmar det med ett blåak- tigt, fosforescerande sken, liksom svä- vande i mörkret. : — Se, Pierre, se! viskar fysikerns un- ga maka. Sakta närmar Hon sig. Hon trevar med handen i det oupplysta rum- met efter en halmflätad stol och sätter sig tyst. Båda blicka de mot det svaga skenet ur behållarna, dessa källor till en hemlighetsfull utstrålning — mot sitt radium. Framåtlutad, med blicken spänd, sit- ter Marie i samma ställning hon nyss in- tagit vid sin sovande dotters bädd. Sakta stryker Pierre henne över hå- ret. Aldrig skall hon glömma denha stund, dess lysmaskskimmer, dess sagostäm- ning. ; SVÅRA TIDER Pierres och Maries liv skulle varit full- komligt lyckligt, om de fått ägna sina krafter åt det passionerande envig de i sitt fattiga skjul utkämpa med naturen. De hade emellertid, sorgligt nog, att brottas med ännu andra svårigheter och gingo inte alltid som segrare ur dessa strider. : Mot en lön av 500 francs i månaden ger Pierre vid ”P'Ecole de Physique” en kurs på 120 lektioner och leder dess- utom elevernas laborationer. Denna lä- rarverksamhet ökar betydligt bördan av hans privata forskargärning. Så länge Curies inte hade några barn och Marie kunde reda sig ensam med de husliga sysslorna, räckte Pierres 500 francs till att täcka deras utgifter. Men efter Ireénes födelse har deras budget be- tungats av ett tjänarekonto. De ha bli- vit tvungna att anställa en jungfru och en amma och se sig därför nödsakade att skaffa sig större inkomster. Få saker äro så nedslående, synes det mig, som de tafatta och misslyckade an- strängningar undantagsmänniskor före- taga för att skaffa sig de två, tre tu- - sen franes om året, vilka felas dem för att kunna existera. Problemet vore hel- ler inte löst genom att de skaffade sig någon . anspråksiös underordnad syssla. Vi ha redan haft tillfälle iakttaga, att Pierre Curie betraktar sin forskargär- ning som en vital nödvändighet. För honom äro de vetenskapliga experimen- ten på laboratoriet — eller rättare sagt i skjulet, eftersom de inte äga något la- boratorium — nödvändigare än både mat och sömn. Men hans tjänstgöring i sko- lan tar större delen av hans tid. Det - riktiga under sådana förhållanden vore, tycks det, att söka minska den obligato- riska arbetsbördan i stället för att öka den. Men penningbristen talar ett annat språk. Vad återstår då att göra? Problemet skulle kunna lösas på ett tillsynes mycket enkelt sätt. Om Pierre utnämndes till professor vid Sorbonne, en post till vilken hans forskargärning på alla sätt gjort honom värdig, skulle han erhålla 10 000 francs i årlig lön. Han skulle ha färre lektioner att ge än vid skolan, öch hans stora kunskaper vore en vinning för studenterna och skulle öka universitetets anseende. Om till denna post anslöte sig förfogandet över ett la- boratorium, skulle Pierre Curie inte ha något mera att utbe sig av ödet. - Hans anspråkslösa önskemål är alltså en professur, som tilläte honom och hans familj att föra ett enkelt men sorgfritt liv, som gav honom disposionsrätt över ett laboratorium, försett med den tek- niska och elektriska utrustning, som full- ständigt saknas i hans skjul, samt med utrymme för några assistenter, och som ' under vintermånaderna hade en dräglig temperatur. ; Men detta tycks vara alltför överdriv- na fordringar, alltför djärva drömmar! Professuren kommer inte att erbjudas Pierre Curie förrän år 1904, då hela den vetenskapliga världen redan erkänt hans snille. Ett laboratorium hinner han ald- rig få. Döden är nämligen snabbare i vändningarna och angelägnare än de världsliga myndigheterna om att tillför- säkra sig stora män. ; Pierre, som är så skicklig i att ut- forska naturens hemlighetsfulla feno-