Endast pulvermetallurgien möjliggör framställning av metallerna med mycket hög smältpunkt. Den första gruppen i den på sidan 11 återgivna tabellen bildas av metaller med mycket hög smält- punkt. Det får anses uteslutet att i teknisk skala «smälta metaller som wolfram med smältpunkten 3.370” C, molybden 2.625” och tantal 2.996”. Detsamma gäller den tekniskt mindre viktiga metallen niob, 2.500”. Ifråga om wolfram är även att märka, att den smälta produkten är spröd och fullstän- digt oanvändbar som material för till- verkning av tråd. Den pressade staven av wolfram är mycket spröd, och för att kunna hante- ra den underkastar man den först en för- beredande värmebehändling i rörugn vid 1.100”, vilken benämnes försintring. Den försintrade staven spännes sedan in lod- rätt mellan två elektroder i en sint- ringsklocka (fig. 3). Den undre staven befinner sig i kvicksilver för att möj- liggöra stavens krympning vid sintrin- gen. Det kan även förekomma, att en mekanisk anordning tar hand om krymp- ningen. Wolfram och molybden sintras i vätgas, tantal däremot som vid förhöjd temperatur reagerar utom ädelgaserna (även med kväve och väte!), nödgas man sintra i vacuum. Vid sintringen krymper staven, så att dess porositet uppgår till blott cirka 10 proc. Den får ett fullständigt metalliskt ut- seende och hög hårdhet, men är fort- farande spröd. Om staven skall för- arbetas till tråd, underkastas den nu hamring i hammarmaskiner, där den får 2.000 slag per minut. Wolfram och mo- lybden hamras vid förhöjd temperatur, som successivt sänkes allt eftersom dia- metern avtager. För wolfram är den i de första stegen så hög som hammar- backarna av snabbstål tillåta, för molyb- den lägre. Tantal hamras vid rumstem- peratur. Efter några stegs nedhamring glödgas staven i sintringsklockan; detta gäller även för tantal. När staven bi- bragts en diameter av någon millimeter, kan den dragas, varvid i fråga om wolf- ram och molybden temperaturen fortfa- rande är förhöjd. För de första stegen användas dragskivor av hårdmetall och sedan av diamant. Fig. 5 visar det 10 TEKNIK för ALLA ? med alla gaser skapar nya produkter I TFA nr 7 lämnade fil. lic. P. Erik Wretblad, Fagersta, en översikt av den pulvermetallurgiska metodiken i allmänhet. Licentiat Wret- blad fortsätter nu sin intressanta artikelserie med att redogöra för några sådana mycket betydelsefulla produkter, som endast kunna framställas på pulvermetallurgisk väg. ; enorma wolframtråddrageriet hos värl- dens största wolframtillverkare, Cleve- land Wire Works tillhörigt General Elec- trie. Det ser imponerarde ut på foto- grafiet, och det gör det faktiskt i verk- ligheten också. Här finnes icke något dagsljus, utan belysningen ombesörjes uteslutande av kvicksilverlampor. Så är det ordnat för att man med större sä- kerhet skall kunna bedöma trådens tem- peratur; detta göres nämligen uteslu- tande med blotta ögat. De viktigaste uppgifterna för de nu nämnda metallerna baseras på deras hö- ga smältpunkt. Vi behöva väl icke sär- skilt dröja vid wolframs och molybdens användning i glödlamporna såsom lys- tråd resp. i hakarna. I radiorör begag- nas även tantal i stor utsträckning, spe- ciellt i sändarrör. Vidare nyttjas wolf- ram och molybden som antikatoder för röntgenrör, och wolfram för arcatom- svetselektroder. Till arcatomsvetsringens uppsving har icke minst krigsindustrien bidragit, som anlitar denna metod för svetsning av flygplan. En artikel som just kommer i marknaden i Förenta Sta- terna, är av molybden bestående upp- hettningselement för elektriskas ugnar, vacuumtätt inneslutna i keramiska rör så att de icke kräva någon skyddsgas. Av tantal beror den kvantitativt sett mest betydande förbrukningen på dess beständighet mot frätande ämnen, som överträffar varje annan metalls. Den tunga legeringen wolfram-koppar-nickel har ursprungligen uppfunnits av brittis- ka General Electric som skydd mot ra- dioaktiv strålning. Den användes nume- ra även i elektriska kontakter, nämligen för strömstyrkor av storleksordningen 100.000 amp. Produkter tillhörande denna typ till- verkas i vårt land: wolframtråd av AB Lumalampan, andra Wwolframartiklar av Fagersta Bruks AB och molybden av Ingeniörsfirman Georg Schönander. I hårdmetall behålla de ingående bestånds- delarna sina ursprungliga egenskaper. Nästa grupp bildas av legeringar, där komponenter, som vid smältning skulle lösa varandra, skola behålla sina ur- sprungliga egenskaper. Det bästa ex- emplet härpå utgöra hårdmetallproduk- terna, där man förenat den extrema hårdheten hos exempelvis karbider av wolfram, titan och tantal med segheten hos en sammanbindande metall, vanligen kobolt. En sådan legering kan icke er- hållas genom beståndsdelarnas samman- smältning. Hårdmetallens egenskaper kunna fastläggas bl. a. medelst lämplig avvägning av proportionerna mellan komponenterna: karbidhalten ger mate- rialet dess hårdhet och kobolthalten be- stämmer segheten. Genom att propor- tionerna mellan dessa båda beståndsde- lar varieras, kan man erhålla typer, lämpliga för olika ändamål. Det är gi- vet, att om man väljer hög halt av kar- bider för att få hög hårdhet, så blir kobolthalten låg och segheten alltså låg. En hög halt av kobolt medför på mot- svarande sätt högre seghet men lägre hårdhet och mindre slitstyrka. Om hård- metallen skall användas för bearbetning av mycket hårda material, väljes kar- bidhalten hög och kobolthalten låg. Verktyg som behöva en tunn, skarp egg, exempelvis träbearbetningsverktyg, få däremot icke vara av alltför sprött ma- terial; man använder därför hög kobolt- halt och får hög seghet på bekostnad av hårdheten. Detsamma gäller för slag- verktyg, t. ex. bergborrar. : en Avpassad efter - användningsområdet är även karbidfasens sammansättning, om än wolframkarbid alltid utgör hu-