kare minne av när Norrlandsexpressen ångade ut från Stockholms Central med en sotsvart B-loksbjässe i spetsen, Eller när kontinentaltåget rusade söderut med F-loket förspänt. Numera går det backe upp och backe ner med starka jämnt dragande D-lok eller kanske nya F-lok i täten, medan strömavtagarna sjunger sin entoniga sång mot kontaktlinan. Tredje rälsen förvandlas alltså till en kontaktlina över spåret, på vissa inter- valler uppburen av luftledningsstolpar. Dessa äro på Statens Järnvägar av me- tall, medan privatägda banor ibland an- vända betong — eller impregnerade trä- stolpar. Det sistnämnda förfarandet har visat sig mindre lönande, då stolparna inte bara från början utan också tid efter annan måste stagas, På bangårdar- na användas på SJ s. k. ledningsbryg- gor, medan de privatägda banorna ofta Arbete för högtryck. J.S. har under hösten haft bråda dagar. Här synas fr. v. kand. Bengt Olsson, ingen- jör Österlund, ingen- jör Ander samt löjt- nant Säve, samtliga i full färd med att av- sluta detaljarbeten inför den stora pre- miären. I fonden ett modernt växellok, tillhörigt Union Paci- ficbanan, vars 75-års- jubileum utställning- en avser att särskilt celebrera. Chefsingenjören vid — Eldorado- banan, Gösta Bergh, lägger sista handen vid det stora manö- verbordet på Järnvägs Säll- skapets anlägg- ning. Söndagen den 29 oktober öppnar J.S. en intressant ut- ställning i sina nya lokaler, Lin- néeégatan 20. ha kontaktlinorna uppburna av tvärgå- ende bärlinor för att få bättre sikt. Med kontaktlinans hjälp får man all- tid kontinuerlig strömtillförsel, och inga komplikationer förekomma vid växlar och korsningar. I verkliga livet har ju kontaktlinan en avsevärd tyngd. Stolparna stå ute på linjen på sextio meters (!) avstånd från varandra och följaktligen vill linan hänga ned i en båge. För att undvika detta använder man sig av en extra bär- lina, placerad över den verkliga kontakt- linan. På vissa mellanrum äro de båda linorna förenade medelst hängtrådar, och på detta sätt får man kontaktlinan att gå så gott som parallellt med spåret. Glöm inte heller en annan sak, Om kon- taktlinan hela tiden löpte mitt över spå- ret skulle strömavtagarna nötas på sam- ma ställe. De skulle snart vara utslitna. MODELLSYGAE Detta elimineras genom att kontaktlinan hela tiden från stolpe till stolpe rör sig i sick-sack framåt linjen, Nötningen på strömavtagarna blir alltså jämnt för- delad. Kontaktlinan monteras i vissa läng- der och i varje längds båda ändar hålles linan spänd av tyngder, som hänga ut- efter ledningsstolparna. I mitten av var- je linlängd finnes en ledningsstolpe (en våganordning), där linan är fast för- ankrad så att spänningen fördelas lika åt båda håll. Vad spåret beträffar får man inte glömma att förbättra kontakten vid skar- varna. Skarvjärnen enbart utgöra ingen garanti. Bäst är att löda små koppar- trådar förbi skarvarna. Förf. tyckte till en början, att detta var väl omständligt och lödde helt fräckt samman skenläng- derna. Det visade sig dock vara mindre lämpligt, då en modelljärnväg tycks föl- ja ”storebror” när det gäller utvidgning- ar och sammandragningar i rälsen be- roende på temperaturväxlingarna. I en stadsvåning tycker man inte växlingarna skulle röra sig om så många grader, men ändå förändrades spårvidden ibland, så att tågen spårade ur. Förresten bör man inte av annan orsak löda samman räls- längderna. Hur ofta önskar man inte göra förändringar i spårplanen! Och då är man tacksam för att rälsen inte är hoplödd i skarvarna. Kopparförbindning- arna däremot äro enkla att löda upp. - Många av läsarna äro säkert redan så hemma på det elektriska området, att de (Forts. på sid. 37.) 19 27/10 1944 TEKNIK för ALLA