Re färed De: skulle bli min första flygtur. Me- dan flygläraren och jag promenera- de tvärs över flygfältet i riktning mot det silverglänsande dvärgplanet, uttryck- te han sin förvåning över att det över huvud taget fanns en manlig elev som aldrig någonsin hade flugit som passa- gerare i ett flygplan eller som aldrig hade företagit en sightseeingtur med flygplan någon söndagseftermiddag. Jag försäkrade emeller- tid, att jag aldrig hade varit högre upp än på Hotel Astors skyskrapetak. — Okay, sade han skrattande. Stig in. Nu skall vi flyga — och kom ihåg, jag menar verkligen FLYGA! Ni skall starta den här lådan flyga runt med den ett tag och sedan landa, och allt detta skall ni göra allde- les ensam! Han skämtade verkligen inte. Två minuter senare satt jag fastbunden i sä- tet bredvid honom medan han körde fran planet crib startbanan. Planet hade dubbelkomman- do och han redogjor- de i detalj för hur det fungerade. Rat- ten, som påminde om en bilratt, ver- kade på samma sätt som i en bil. När man vred den åt hö- ger böjde planet av åt höger och när man vred den åt vänster styrde ock- så planet åt vänster. 6 TEKNIK för ALLA 22/6 1945 Maxwell Hamilton, författaren till denna artikel, viftar en aning ansträngt farväl vid star- ten till sin debutflygning. När han kom ner yttrade han, att han inte kunde fatta, att han aldrig suttit i ett flygplan före denna sin första flygtur. - För att stiga behövde man bara dra rat- ten åt sig och när man ville ned förde man ratten från kroppen. Det fanns ock- så en s. k. throttle, motsvarande bilens gaspedal, och en bromsspak. a» — Det är allt ni behöver veta, sade min lärare. Fatta tag i ratten och sätt 1 gång. Först skall vi ta en liten tur på marken för att ni skall få den rätta känseln i händerna. Märker ni att ni EN TIMNE / styr planet på marken precis som en bil? Det är förresten likadant i luften. Nu kände jag, att jag fått det rätta greppet. Jag kryssade en stund runt fältet lika behändigt som en bilist på en söndagstripp. Läraren höll sina hän- der overksamma i knät utom då han måste draga ut throtteln för att öka farten. Plötsligt lade jag märke till en sak. Planet rörde sig framåt med ganska stor hastighet för att vara en lätt rund- tur på marken. Så länge jag höll rak kurs föreföll det mig som om planet gjorde en hastighet av inemot 95 km/tim. Men jag märkte, att läraren fortfaran- de höll sin ena hand kvar i knät och den andra på throtteln. 5; — Okay, ropade han plötsligt, och hans stämma överröstade motordånet. Dra sakta ratten åt er, men mycket sak- ta och håll rak kurs. Jag gjorde som han sade, varför vet jag inte, och plöts- ligt var vi uppe i luften! Jag antar att jag måste ha flämtat våldsamt, ty planet tycktes stöta och kränga i luften som en plumsande racer- båt. Jag höll fast i ratten som en drunk- nande vid en vrakdel. Min rygg var så spänd att det värkte i den. — Slappna av! skrek min lärare. Stig- ningen gick ju fint, och resten är gans- ka lätt. Bry er inte om stötarna. Det är lite gropigt här nere, men det blir bättre bara vi kommer upp på ordentlig höjd. Fortsätt bara framåt. Det finns ingen möjlighet för er att få den här kärran i en situation som jag inte kan klara oss ur. Det visade sig också att han hade rätt. ”Den här kärran” flög genom luften som en örn, och trots alla stötar och kräng- ningar som nybörjaren alltid är känslig för, kunde jag under den första timmen inte känna någon större rädsla på 1 000 meters höjd än jag skulle ha gjort un- der en färd på marken. Jag måste fak- tiskt erkänna att jag ibland till och med kände mig en smula uttråkad! Bakom denna sensationella första flyg- ning ligger en dramatisk historia. Eller snarare, bakom min soloflygning — första gången jag satt i ett flygplan — står ett synnerligen märkligt luftfartyg. Det kallas för Ercoupe. Eller också ”Dårplanet”. Med Ercoupen kan man Ercoupens instrumentbräda. Alla roderorgan regleras med ratten; fötterna behöver inte an- vändas. Mellan rattarna synes throtteln och under denna hjulbromshandtaget.