NÄR TEKNIKERNA TROLLAD ldrig förr i ett krig har tekniken be- tytt så mycket för det lyckliga genom- förandet av en operation som vid de al- lierades landstigning i Nord-Frankrike. Det var en gigantisk militär operation av en väldighet, världen aldrig förut bevittnat. Frågan var: skall företaget lyckas — eller skall det inte. Som vi nu alla veta lyckades de allierade och lyc- kades till och med så väl, att landstig- ningen nästan fick karaktären av en jättelik manöver. Men att invasionen trots ogynnsammast tänkbara väder gick så programenligt och blev en så- dan succes, möjliggjordes endast tack vare en av teknikens största triumfer, konstruerandet av de s. k; Mulberry Ports. Utan dessa monteringsfärdiga hamnar, vilka seglades till Frankrike samtidigt med att allierade soldater gingo till attack mot Atlantvallens utanverk, skulle de allierade troligen aldrig snabbt nog lyckats bygga upp en slagkraftig armé inom brohuvudet. Historien om hur man i England på rekordtid byggde två fullständiga ham- nar samt hur de inom loppet av knappt mer än 14 dagar ihopmonterades vid en nyligen erövrad kustremsa är som en saga ur Tusen och en natt. Den är fan- tastisk i varjesdetalj, och likväl: det är ingen saga utan kall verklighet. Men det skulle inte förvåna, om historien en gång kommer att räkna dessa hamnanlägg- ningar till ett av teknikens underverk. Redan på ett tidigt stadium av dis- kussionerna om planerna för en land- stigning på Kontinenten underströk man på militärt håll kraftigt nödvändighe- ten av att förfoga över en hamn på in- 8 <:TEENIK för ALLA 2/2 1945 vasionskusten. Utan en hamn med till- räcklig kapacitet skulle nämligen all landstigning av soldater och materiel under operationernas inledande skede endast kunna ske på en långgrund sand- Strand. Detta innebure ett stort handi- kap som skulle medföra konsekvenser, C EN Ingeniörer och tekniker rådfrågades inte, de fingo endast order om att konstruera en monteringsfärdig hamn, avslöjar TfÅ:s londonkorrespondent Gunnar Kristiansson i denna redogö- relse för ett av teknikens senaste un- derverk. Berättelsen om hur de löste uppgiften fängslar som en saga ur Tusen och en natt. N J vars vidd och omfattning det var omöj- ligt att förutse. Vädret i Kanalen kun- de man aldrig lita på, det kunde växla på endast några timmar, och en storm strax efter D-dagen — vilket ju också blev fallet — betydde intet mer eller mindre än att landsatta trupper skulle komma i katastrofläge, om inte fartyg med materiel och förråd kunde fortsätta att lossa sin last i skydd av någon hamn. Tyskarna voro väl medvetna om det- ta, och de gjorde allt som stod i deras makt för att förvandla varje kanalhamn till en svårintaglig fästning. Noggranna planer utarbetades också för total de- molering av kajer, pirar och kranan- läggningar för den händelse att alliera- de trupper skulle lyckas tränga in i nå- gon hamnstad. Härigenom var man på tyskt håll säker om att allt hade gjorts för att förhindra de allierade att kom- ma i besittning av en hamn, innan det var för sent och hu- vudparten av land- satta trupper redan kastats tillbaka i Kanalen. Men det gick inte riktigt, som tyskar- hade tänkt sig. De allierade voro fast beslutna, att när in- Arbetet i full gång på ett engelskt skeppsvarv med att bygga transportfar- tyg — första förut- sättningen för en lyckad invasion. vasionen kom, så skulle det finnas hund- raprocentig garanti för att den lycka- des. Kunde man därför inte räkna med att erövra en av de starkt tyskförsvara- de franska Kanalhamnarna, återstod in- get annat än att ta med sig en egen. hamn. Men var inte tanken en utopisk dröm? Föra en hamn över Kanalen — ja, Var det möjligt? Ingenjörer och tekniker rådfrågades inte, de fingo endast order om att konstruera en monteringsfärdig hamn. De svarade heller inte: ”Det här är omöjligt”. I stället började man disku- tera, hur en sådan hamn borde se ut, hur den skulle konstrueras och hur den skulle kunna transporteras samt upp- monteras på minimum av tid. Uppgiften var att bygga två inbör- des lika hamnar, den ena ämnad för de brittiska trupperna och den andra för de amerikanska. Varje hamn skulle va- ra ungefär av samma storleksordning som Dover. Redan här skulle mången expert på hamnbyggen helt säkert förklarat, att en sådan uppgift måste falla på sin egen orimlighet. För att bygga Dover behövdes nämligen "inte mindre än sju hela år — hur skulle det då vara möj- ligt att under kanoneld och granatregn bygga en hamn av motsvarande kapa- citet inom loppet av endast ett par tre veckor? Det är förklarligt, att det fanns många tvivlare, men de utgjorde långt ifrån majoriteten. Därför kunna brit- terna nu efteråt med stolthet säga, att de monteringsfärdiga hamnarna blevo ett värdigt uttryck för en aggressiv och okuvlig vilja, som inte accepterar några oöverkomliga svårigheter utan anser des- sa endast vara till för att övervinnas. Det var redan strax efter Dunkerque hösten 1940, som brittiska experter bör- jade undersöka problemet att bygga en kajanläggning utmed en flack sand- strand, som skulle tjäna allierade far- tyg, när tiden var mogen för ett åter- vändande till Kontinenten. En sådan an- läggning hade emellertid på grund av tidvattnet att alternerande stiga och sjunka med över sex meter, och det såg länge ut, som om lösandet av detta pro- blem" låg utanför det möjligas gräns. Men 1942 tog Churchill personligen upp saken och deklarerade: ”Vi måste kon- struera kajer att användas på en flack sandstrand. De måste flyta upp och ner med tidvattnet. De måste kunna rida ut en storm. Förankringsproblemet måste lösas... Låt mig ha den bästa lösning- en... Börja inte diskutera för och emot. Svårigheterna komma att tala för sig själva.” .