vidga sitt vetande eller tillfredsställa sin nyfikenhet, vilket senare bara är en ful omskrivning på det ädla kunskaps- begäret. Hon frågar sig alltså, sedan hon fått höra att vetenskapens män som bäst hålla på att penetrera livsgåtorna: men hur går det då till sist med mänsk- ligheten i stort? Om individens livslängd genom rationalisering av livsföring etc. kan ökas, hur ställer det sig med mänsk- lighetens utsikter i framtiden? Kan den beräkna att få sitta i orubbat bo på sitt gamla jordklot och njuta av vetenska- pens och teknikens allt större framsteg? Ja, det är frågor som det också tål att tänka på, frågor som emellertid andra än biokemisterna få svara på, nämligen astronomerna. Jordens tillvaro som planet, d. v. s. som en kring solen kretsande mörk kropp, är naturligtvis intimt förbunden med centralkroppens, d. v. s. solens. Händer det vår sol någonting genom yttre eller inre förvållanden, kommer detta att få de mest omedelbara följder för den Hlla jordkulan. Astronomerna räkna med en katastrofmöjlighet för de i rymden framrusande solarna, nämligen kollisionsrisken. Det är klart att en så- dan risk måste förefinnas i en så rörlig organism som universum, där myriader jätteklot rusar fram med för oss jorde- varelser ofattliga hastigheter. Eftersom man inte exakt vet antalet solar i rym- den och inte känner alla deras banor, storlekar, täthet och hastigheter, kan man inte exakt ange när, hur och var kollisionerna komma att äga rum. Men man känner vissa genomsnittsvärden på de nämnda storheterna och därför kan man också beräkna sannolikheten för inträffandet av kollisioner och den san- nolikheten uttrycks då i ett runt tal år, som man på matematisk väg funnit skall förflyta mellan ett par sådana verkliga stjärnsmällar. För vår sols vidkomman- de torde det enligt denna uppfattning dröja något biljontal år innan någon 4 TEKNIK för ALLA 2/3 1945 sammanstötning kan befaras. När en sådan kommer till stånd, upphör jorden och de övriga planeterna i solsystemet ögonblickligen att existera i självstän- diga former. De försvinna helt enkelt i det kaos som uppstår och ingå som oidentifierbara substanser i den nya värld, som kommer att framgå ur den gamlas spillror. Samma katastrofala verkan på jordklotet skulle naturligtvis en solexplosion ha. Om man kan tänka sig att solen på grund av några ännu inte klarlagda orsaker skulle komma att explodera eller åtminstone våldsamt ut- vidga sitt gashölje, skulle jorden med allt som finns på den ögonblickligen för- intas — bokstavligen gå upp i rök. Finns det någon utsikt att vår gam- la sol skall få ett sådant för oss ödes- digert ryck av vitalitet? Man kan nog svara både ja och nej på den frågan? Enligt en del vittnesbörd har vår sol passerat sitt hetaste stadium och be- finner sig i en period av långsamt av- svalnande. Men å andra sidan har man konstaterat en viss ”livsrytm” hos so- larna och den moderna atomfysiken vi- sar att en stjärna, som nått ett visst stadium i tillbakagång i fråga om vita- litet, plötsligt kan få liksom nytt liv och flamma upp med ny, ungdomlig glöd. I varje fall rör sig dessa förändringar i livsrytmen inom så stora tidrymder, att vi kunna lämna både dem och katastrof- möjligheterna å sido när vi gå att be- döma mänsklighetens framtid. Det finns andra faror som hota oss, faror, som ligga inom betydligt närmare räckhåll kronologiskt sett. Den främsta av dessa faror är utan tvekan vad man skulle kunna kalla köld- döden. Denna å sin sida kan förorsakas av två olika anledningar eller av båda tillsammans. Den ena är solens succes- siva avsvalnande ner till den gräns där Astronomerna kunna på ett ungefär beräkna när en ss. kk. stjärnsmäll skall inträffa ute i rymden. För vår sol är risken in- te överhängande. Den beräknas i detta hänseende kunna klara sig något biljontal är. den eventuellt vänder om igen. Innan den gränsen uppnås kommer solljusets livgivande verkan på jorden att bli så obetydlig, att de levande varelserna san- nolikt samt och synnerligen stryka med. Den andra köldfaktorn är jordens egen avsvalning. Båda dessa faktorer tillsam- mans kunna åstadkomma att de istäc- ken, som i våra dagar täcka polarkalot- terna, breda ut sig alltmer tills de så småningom omsluta hela jordklotet i sitt kalla famntag. Hur går det då med mänskligheten? Ja, är det så säkert att den behöver dö ut? Vi veta att inte bara djurens, in- klusive människans, utan även växter- nas organisationer äro ofantligt anpass- ningsbara. Tänk bara på sådana saker som kamelens puckel och lungfiskens besynnerliga andningsmekanism, som anpassats efter ett liv ömsom i vatten- samlingar och ömsom på uttorkade göl- bottnar! Om människan om någon mil- jon år inte längre kan trivas ens i tro- pikerna, då dessa blivit isbelagda, kan man inte tänka sig att hon blivit anpas- sad efter ett liv 'under jorden? I den konsten har ju redan 1940-talets män- niska vunnit vissa färdigheter, åtmin- stone större delen av den europeiska mänskligheten. Man måste i det här sammanhanget räkna med att mänskligheten vid denna avlägsna tidpunkt hunnit «betydligt längre än vi i fråga om naturkännedom och teknik. Det är nog att ta ett enda exempel. Den underjordiska människan — vi kunna ju i brist på bättre benäm- ning kalla ifrågavarande varelse så — kan mycket väl tänkas inrätta sitt liv under isöknen på ett jämförelsevis be- hagligt sätt. Hon behöver inte sakna ljus och värme, hon kan i sina lampor imi- tera det livgivande solljuset, en konst som hon förresten redan nu behärskar ganska bra. Ja, man kan mycket väl tänka sig, att hon också kan ha full- ständiga drivhus nere i sina domäner, ENE DE RE Re RR RR