eller en protest mot ett profant gyckel. Av DArtagnan. För någon tid sedan visades under en gudskelov kort tid på en stockholms- biograf en film med det om bristande grammatikaliska kunskaper vittnande namnet ”Det hände i morgon”. Den handlade om en redaktör, som varje dag fick reda på, hur han skulle må dagen efter — en i och för sig ganska själv- klar sak, kan man tycka. I anslutning till detta vedervärdiga gyckel med fram- tidens gåta lät Radiotjänst de fem vise männen professor Ernst Abramsson, civ.-ing. Bertil Domeij, arkitekt Bill Engström, redaktör David Jonason och författare Hans Ostelius uttala en del fåvitska funderingar om, hur det skulle se ut på skilda områden här i landet år 1980. Att tillfället begagnades av nämn- da herrar för en ridtur på respektive käpphästar ligger i sakens natur och skall här icke läggas dem alltför mycket till last. Människan är ju sådan. Emellertid måste jag — beträffande såväl filmen som radioföreställningen — nedlägga en bestämd protest mot det lättsinniga sätt, på vilket man funnit för gott att behandla en högst allvarlig sak. Själv har jag sedan många år in- gående studerat problemet om att se in i framtiden — futuravisionen — och har därvid äntligen funnit den fullständiga lösningen. Om jag nu inför den veten- skapliga världen skulle framlägga den- na lösning, riskerade jag självfallet ge- nom ovannämnda, ytterst malplacerade skämt att ej bliva tagen på allvar, vilket för sakens skull vore synnerligen be- klagligt. Därför måste jag redan nu, in- nan den strängt vetenskapliga redogö- relsen offentliggöres, väcka allmänhe- tens intresse för detta seriösa spörsmål genom att framlägga ett specimen på, vad man med min metod kan uppnå. I samband därmed må om sagda metod följande preliminära upplysningar an- tydningsvis lämnas. Den gigantiske tänkaren Friedrich Nietzsche härleder i en av sina sista es- säer beviset för, att allt, som händer, med nödvändighet måste ha hänt på exakt samma sätt någon gång förut. 8 — TEKNIK för ALLA 30/3 1945 Den logiskt nödvändiga följden härav är, att seendet in i framtiden (futura- visionen) kan ersättas med ett tillräck- ligt långt gående seende in i forntiden (retrovision). Sedan jag matematiskt penetrerat saken genom en alldeles ny och i och för sig epokgörande tillämp- ning av det s.k. Taylor — Mac Laurin- ska seriekomplexet för f(x-+h) och ge- nom införande av tiden t som parameter lyckats finna de semioändliga t-värden, för vilka resttermen försvinner, kunde jag reellt lösa problemet genom att ut- sända en överladdad neuprotonström ef- ter de på ett visst tidsintervall remanent kvaroscillerande ljusvågorna. Med rik- tigt val av överladdning konstituerar sig neuprotonvågfronten i resonans med de upphunna ljusvågorna som en reflektor (av samma art som heavysideskiktet 'in- om = radiotekniken), vilken återsänder ljus- DN vågorna i form av en kosmisk strålning, vars hastighet är n:te potensen av 3 ljushastigheten, där n är en på Four- iers integral grundad funktion av tidsintervallet, alltför invecklad för att här kunna återgivas. Lätt inses, att ljusets återkomst på detta sätt sker. mycket snabbt, i själva verket nästan ögonblickligt, om tidsintervallet är till- räckligt stort, d.v.s. om den retrovise- rade händelsen ligger tillräckligt många eoner tillbaka i tiden. Så är ju givetvis fallet, när det gäller att se blott något hundratal år in i framtiden. RR SU - Ale w Själv har jag se- dan många år in- gående studerat problemet om att se in i framtiden — futuravisionen