Lie virrigt som det förr var beträffan- de modelljärnvägarnas olika mått in- nan dessa standardiserades, likadant är det än idag när det blir fråga om olika koppel. Det heter att modelljärnvägar- nas standardmått medfört att man kan ”köra sin egen rullande materiel på grannens bana”, men har man inte sam- ma koppel, sitter man allt fast ändå. I Sverige har vi inte så svårt. Här salu- föres endast två olika slags koppel, båda automatiska. Några koppel utförda i skala efter originalkopplen finnas inte. Dem bryr vi oss för resten inte om. Det är om de automatiska vi nu skall tala. Vi låta inte i onödan besvära oss av ”stoppet” i trafiken västerut. Ett jätte- kliv och vi hamnar i Amerika, där vi kan studera koppel av hjärtans lust. I USA har aldrig de över hela europeiska kontinenten vanliga buffertarna använts. De koppel med krok och dragstång samt kedjor å ömse sidor som Europa begag- nar har för länge sedan utdömts av USA som livsfarliga. Hur många olyckor har förresten inte hänt genom att stations- karlar krossats mellan buffertar för att inte tala om andra olyckor. Men att automatisera den väldiga vagn- och lok- park, som nu finnes i Gamla Världen, vad kopplen beträffar skulle gå löst på miljarder. Alla av kriget inspirerade re- flexioner bortser vi från i samman- hanget. Varför Amerika övergick till automat- koppel belyses bäst av följande episod: Det var en isande gråkall kväll på höstkanten 1857 då ett lokaltåg från Hamilton, Ontario, på Great Western Railway i Kanada var på väg över Des Jardines-kanalens järnvägsbro. Lokföra- ren, en ganska ung man, körde långsamt, emedan han kände på sig att brons trä- konstruktion i det otrevliga vädret var ganska skör och vek. Trots häns försik- tighet hoppade loket av spåret och ham- nade på sliprarna. Hjulen skar igenom dem, som om de varit av smör, och med ett dån susade loket mot isen aderton meter nedanför. En halv meter tjock is, som täckte kanalens yta, erbjöd ringa motstånd mot den stora tyngden. Lok och tender hamnade på kanalens botten och lokpersonalen omkom. Detta hade i och för sig varit tillräckligt fruktans- värt, men olyckan hade dock stannat där- vid, om tåget varit utrustat med moderna automatkoppel. Dylika uppfunnos dock först åratal därefter. Great Westerns metod att koppla sina tågsätt var inte bara att kroka vagnar- na i varandra utan för säkerhets skull sammanband man dem också med kraf- tiga kedjor på ömse sidor om kopplen, precis som nutilldags här hemma. Följ- aktligen: då loket bröt sönder Des Jar- dines-bron, drog det alla vagnarna med sig. Av tågets nittio passagerare om- kom sextio — en jättekatastrof på den tiden, och i förhållande till tågets stor- lek en olycka, som alltjämt befinner sig bland katastrofrekorden. Med automatkoppel skulle, som redan poängterats, detta inte hänt. Tåget rör- 20 TEKNIK för ALLA 16/3 1945 AUTOMATKOPPEL «MODELLJARNVAGEN Under våren 1942 skrev Casey Jones i TfA en serie ”Hur man bygger ett elmodellok”. Beskrivningen blev aldrig avslutad och i anslutning till de tidi- gare publicerade avsnitten redogör Casey Jones nu för olika automatkoppel. Kommersiellt utnyttjande av de återgivna konstruktionerna endast efter ve- derbörligt tillstånd! de sig mycket långsamt och förarens bromssignal avgavs i rätt tid, innan de tre vagnarna hunnit fram till öppningen i bron. Det var dödvikten framför dem som drog ner dem, inte vagnarna själva. Under 1830-talet var kopplen en gan- ska enkel historia bestående av en hori- sontellt liggande järnskena i vardera vagnändan med hål nära ytterkanten på skenorna, och där stacks en bult ned. En variant av detta var en upprättstående plint i varje vagnsända. Dessa förena- des med en länk, som hindrades att hoppa av genom två tvärplintar. Det skulle gå för långt att berätta om alla de tusen och en olika kopplingar som under 1800-talet såg dagens ljus i Ame- rika. Det är ju heller inte meningen här. Även när det gäller modelljärnvägar har man länge önskat sig ett automat- koppel, som är hundraprocentigt effek- tivt. Här är risken för olyckor inte så stor! Nej, här gäller det realism i första hand. Det är inte roligt för tågklarera- 2 os = — SR = = — I = 315 2 . =. a ES —— SA 8 = — SE =S 211 = a Zi IN —— Z SE jo — TE TR SE 3 cc | EE Ang Re PS SE | 2 — = => a SSE a 2 f— ” SV 4 — — = FE EEE = Rn = = SKRKRKG —— LS SN NT ar VS SL ar a re IE AE YA 5 ES 69 7 YTA STIL AY ILE (NS EM I PYNTA OLM ELNA B MLA KO ARN LL [BARBLREASA MN MEARER PIENIALSALAS NA; HAKAN ALLS IPZ ET ; Fa : IL) AN Made - VV ren att ideligen rusa upp och koppla vag- nar, helst om det är en bit från ställver- ket. Det är heller inte vidare muntert varken för vagnar eller eventuella åskå- dare att se en jättehand som en gräv- skopa sänka sig ned över den rullande materielen. Mången gång kanske det till och med är tvunget att lyfta vagnarna, innan de kunna kopplas. Om de då utan vidare åter hamnar på spåret är RAMPHOJD 2 det rena bondflaxen. Här måste auto- matkoppel införas, så att vagnarna au- tomatiskt koppla samman och med hjälp av mekanisk eller elektromekanisk på- verkan kopplas isär. Ett av de första auto- . matkopplen kommer från England. Det synes på fig 1. Mellan buffertar- na placeras en tvärgåen- de rundstav av metall, runt denna lindas: en spiral av hård- dragen tråd, i ena HI GAVELN FE | | ICKE-KOPPLAT LA GE FSS SISON on ra (RR UPPIFRÅN dz MR : rr = z —— >H]oprnddoddbH AE & ; DU SNES AD FILA b ; EN 3 NA : Mandl -$S 16/3 1945 TEKNIK för ALLA 921