GER AAER ERNA N ENARE AROR AEA UEANEN HORATLLAEERENA NEN EN TUNT Knut Lundmark. ningar, skillnaden är bara den att den ena benämningen är mera positiv än den andra. Kemistens uppfattning kolliderar härvidlag inte alls med metafysikerns; den förra gör halt vid den gräns som vårt förnuft och våra erfarenhetsrön ställer för naturens utforskande, medan den senare bygger upp sin åsikt på före- ställningar som inte ha med: förståndet att skaffa, Att erkänna detta här intet som helst att göra med ateistiska fun- deringar, ett faktum till vilket jag skall återkomma längre fram. En av den moderna naturforskningens största landvinningar är den, att män- niskan tvingas till ödmjukhet inför den tvåfaldiga vissheten att hon inte är till- varons medelpunkt och att det finns gränser för vad vi kunna uppfatta med förnuftet. Det är inte mer än 50 å 60 år sedan den mekaniska världsförklaringen hade sina glansdagar. Man hade då löst universums väsentliga gåtor, det univer- sum man kom åt i instrumenten var en- kelt och åskådligt konstruerat, Newton & hade en gång för alla löst världsmaski- neriets gåta och Darwin och Haeckel ha- de linjerat upp schemat för livets till- komst och utveckling. Man levde i ett slags yrvaken upptäckarglädje över att människans storhet manifesterat sig ge- nom lösningen av världsgåtorna. De s. k. fritänkarna hade stora dagar — den minnesgode erinrar sig nog bl. a. hur den stridbare lektor Petrini med stöd av bi- beln bevisade att Gud var ”ett gasfor- migt ryggradsdjur”, alltså en fullkomlig orimlighet. Djävulen avskaffades 1906 av Dagens Nyheter och det var en lust att leva. Människan var sig själv nog, för- nuftet hade segrat och det fanns inga 4 . TEKNIK för ALLA 27/4” 1945 problem i naturen, som inte kunde lösas förr eller senare. / Det fanns emellertid en och annan for- skare, som inte var så alldeles tvärsäker på den saken. Fysiker och kemister bör- jade upptäcka mystiska strålningsfeno- men, radiumstrålningen började slå hål i uppfattningen om grundämnenas stabili- tet och så kom Einstein och visade att Newtons attraktionslag, som ansetts som fullkomligt «universell, endast var ett specialfall av en annan lag. ”Relativi- tetsteorin” visade med ett slag inte en- dast rörelsens och tidens relativitet, utan även det mänskliga förnuftets begräns- ning. D. v. s. det sistnämnda utsäges naturligtvis inte direkt, men den diskus- sion, som uppstod överallt inom den lär- da världen om begreppen rum och tid, framtvingade ett ståndpunktstagande till frågan om vårt förnufts räckvidd, Så här uttalade sig en våra främsta fysi- ker på 1920-talet, prof. Carl Benedicks: ”När det gäller rummet, har man svårt att förbigå frågan huruvida dess utsträckning, som erfarenheten lär oss vara mycket stor, också är oändlig. Mig förefaller det uppenbart, att det skulle vara att gå helt utanför vår befogenhet, om vi ville påstå att så vore fallet. e TT] Ti DHHtH The Svedberg. Funnes- det tänkande innevånare i det mikrokosmos, som bildas av en av de med solsystem jämförbara, nästan ota- liga atomer, vilka förefinnas i en liten luftbubbla i ett glasstycke, nog skulle de lätt kunna få den uppfattningen att de- ras universum vore oändligt stort — i det dess gränser låge alldeles utanför de- ras erfarenhet. Säkerligen vore det själv- förhävelse av oss jordkryp att tro oss mäktiga att avgöra om rymden ur kos- misk synpunkt är oändlig eller ej. Här är väl platsen för ett ignorabimus.” Nåja, kan man ju säga, en fysiker som filosoferar över sådana begrepp som rum och tid, rör sig på ett synnerligen abstrakt område, Hur ser en det prak- tiska livets man på saken, vad tror han om våra begränsade möjligheter? Vi kunna ta ett exempel: den kände danske kemisten, prof. .S. P. L. Sörensen, tek- nologie doktor och direktör för Carls- bergslaboratoriets kemiska avdelning i Köpenhamn, svarade för några år sedan på frågan så: ”Låt oss välja ett bestämt exempel och uppställa frågan: Är det möjligt att åstadkomma en levande or- ganism eller åtminstone en enda levande cell av livlöst organiskt eller oorganiskt material? Det är här alltså frågan om en övergång från livlöst till levande, och en sådan övergång har man aldrig lyc- kats ernå på experimentell väg. Så länge det rör sig om framställning, rening och förvandling av ett ämne till ett annat, vare sig det gäller den oorganiska eller den organiska världen, eller det är fråga om att uppbygga organiska ämnen av oorganiska, så befinna vi oss inom na- turvetenskapens ram och ha redan nått mycket långt. Men problemet blir ett helt annat, så snart det blir fråga om något ”levande”. Det rör sig härvid om något obekant, om ett språng från en värld till en annan, ett språng som mänskligt ve- tande och kunnande hittills aldrig lyc- kats utföra. Det stora språnget är lika obegripligt nu som det alltid varit. Pas- teur och senare forskares arbeten ha till fullo klarlagt att ”uralstring” är omöj- lig; för att alstra nytt liv kräves en le- vande organism. Detta problem — i lik- het med en rad andra — ligger åtmin- stone för närvarande utanför naturve- tenskapens gränser; men det måste ock- så klart utsägas att varje flyttning av gränsmärkena betecknar en ny seger för den exakta naturforskningen.” Det där var alltså en fysikers och en kemists uppfattning om vår begränsning. Låt oss nu höra vad astronomen drar för slutsatser av detta, beträffande männi- skans särställning i världsalltet, och vi låta astronomins talan föras av prof. Lundmark. Han är överens med den dan- ske kemisten om att det kan diskuteras, huruvida den mänskliga utrustningen räcker till för att principiellt lösa frågan om den levande substansens innersta na- tur, men i övrigt har han en annan me- ning. Den klyfta, som man stundom trott sig skönja mellan materie- och livsforsk- ningen på grund av den förmodade skil- da naturen hos levande och livlös mate- ria, har man nog knappast numera skäl antaga vara förhanden, anser lunda- astronomen. ”Livskraften” är sedan länge avförd, ehuru vitalistiska uppfatt- ningar alltjämt leva kvar, men vilket svaret på frågan om livets natur än må bli — om överhuvud något svar någon- sin kommer att ges — synes det knap- past djärvt att profetera, att man ej skall söka upprätthålla någon princip- skillnad mellan levande och död materia. Hur egendomligt det än kan förefalla, säger Lundmark, synas forskningarna angående stjärnornas ”utveckling”, de- ras ”näringsupptagande och ämnesom- sättning” och deras klyvning i två del- solar peka mot att stjärnorna formellt sett kunna sägas vara något i stil med fysiologernas ”minimivarelser”, levande