2 m stationen. SJÄLVSVÄNGANDE SÄNDARE | (Ca SN Med denna självsvängande sän- dare, konstruerad av den danske sändaramatören Hans G. Mar- hauer, publicerar TfA det andra avsnittet av 2 m stationen. Då bandet är förhållandevis nytt och ännu bjuder på stora outforskade möjligheter har stationen rönt ett stort intresse. Det första avsnit- tet, mottagaren, publicerades i nr 24 1948 och i kommande nummer kompletteras stationen med en riktad antenn och en likriktare. Så De första problem man möter när man ska planera en sändare för ukv är om sändaren ska vara en självsväng- are, alltså en modulerad oscillator, eller om den ska vara styrd, t. ex. en kri- stalloscillator följd av några fördubb- lingssteg och eventuellt till slut ett PA- steg. På de lägre frekvenserna, från 28 Mp/s och nedåt, är en styrd sändare nödvändig, då de moderna super-motta- garna på grund av sin stora selektivi- tet ställer stora krav på stabilitet och modulation. På ukv och speciellt på 144 Mp/s och ännu högre spelar dessa skäl betydligt mindre roll då de flesta mot- tagare är av den superregenerativa ty- pen, eventuellt med ett enkelt avstämt HF-steg före. Av ekonomiska skäl valde vi därför en sändare som skulle bestå av en oscil- lator, som kunde moduleras så mycket som möjligt (ca 75 Jo) och som var så stabil som möjligt. Åtskilliga provupp- ställningar byggdes och då de både me- kaniskt och elektriskt byggdes robust, var de faktiskt bra allesammans. Den första bestod av en enkel push-pull oscil- lator av hartley-typen. Den var förhål- landevis stabil, gav högsta output av de prövade typerna och var lätt att mo- dulera om modulationsgraden hölls nere på 50 PK och lägre, men lät man den stiga visade den en utpräglad tendens att frekvensmodulera samtidigt som den blev mindre frekvensstabil. Alltså kas- serades den och nästa försök bestod av ett vanligt lechersystem, som var näs- tan lika stabilt som en kristalloscillator, den kunde moduleras nära 80 Z utan väsentlig frekvensmodulation men den hade två olägenheter: den var tämligen svår att modulera och output var lägre än på hartleyn. Därför byggdes en tredje oscillator, vars avstämningsenhet bestod av ett coaxialsystem, efter ett omredigerat amerikanskt system. För- utom att den hade lecherns goda. egen- skaper var den lätt att modulera och den gav betydligt större output 'än denna även om det inte var lika högt som hartley-oscillatorns. Återstår alltså att se på modulatorn. Då återgivningen på en superregene- rativ mottagare icke är överväldigande god kan det absolut icke betala sig att offra en kristallmikrofon, en dynamisk eller ännu dyrare mikrofon till module- ringen. En kolkornmikrofon av god kva- litet är fullt tillräcklig i detta fall, då +275v +3ooV SS 250v Hfda (2 fs vz Hfd5 + Ci C3 elektrolyt 50 UF/12 V C2 0,1 uF papper C41 10 000 pF papper C5 1000 pF papper C6 2X30 pF Iuftkond. dubbelt plattavstånd Ri 1750 ohm/3 W -R2 90 ohm/3 W R3 0,5 megohm pot. R4 0,1 megohim R5 0,2 megohm R6 300 ohm/5 W 16 TEKNIK för ALLA 11/2 1949 HY 2 Q£ 09/40. R7 300 ohm/5 W Rs 10 000 ohm/5 W 01 enpolig strömbrytare M - kolkornsmikrofon MB 3 V batteri Ti mikrofontransformator T2 modulationstransformator, se text Ma 0—100 mA vridspoleinstrument Gi glimlampa enligt text Hfdi, 2, 3, 4, 5 se text. max33 max 78 Sockel- och rör- skiss. det under alla förhållanden är nästan omöjligt att skilja de olika mikrofonty- perna från varandra när mottagaren är en superregenerativ detektor. Vi kan så- lunda nämna att vi under avlyssning av 3 metersbandet hörde en dansk amatör, OZ2FA, kalla CQ ett stycke utanför bandet och, då hans bärvåg var mycket kraftig (S9++) och modulationen var . något av det renaste vi har hört på 5 meter om än den var litet svag. Vi ring- de till honom och fick den överraskande upplysningen att han, som bodde 26 km från vår QTH, använde en transceiver av ungefär samma typ som beskrevs i TfA nr 8 1948 och att han hade en till- fällig stump ledning som antenn och na- turligtvis en kol-mike att modulera med. Han tackade för påringningen och flyt- tade in sändaren på bandet men man ser därav att en dyr utrustning inte är någon förutsättning för att få långa förbindelser — hemligheten ligger i be- tjäningen. Då vi nu har beslutat oss för en kol- kornsmikrofon återstår bara att besluta om man vill nöja sig med att modulera direkt in på modulatorrörets galler, vil- ket mycket väl låter sig göra om man har en tillräckligt känslig mikrofon eller om man vill offra ett litet förför- stärkarrör. Vi valde det sistnämnda al- ternativet, då det ger en mera fyllig mo- dulation, som vid långa sträckor gör förståelsen bättre. I annat, fall händer det många gånger att motparten i .QS0O över huvud taget icke kan höra att sän- daren är modulerad — han hör endast bärvågen. Jag har bittra erfarenheter på detta område, så jag tillråder abso- lut den extra utgift som följer med ett förförstärkarsteg. Det betalar sig om man önskar DX-förbindelser. En annan fördel med tvåstegsmodulatorn är att modulationen ger ljusare ton — det blir en mera naturtrogen återgivning. Nästa problem blir naturligtvis rör- bestyckningen. I Sverige där det är möj- ligt att få ypperliga amerikanska sän- darrör förefaller detta problem inte så ' svårt. Med två 807 i sändaren eller en dubbeltetrod som 815, 829 eller 832 kan man lätt bygga en sändare som ger en stor effekt till antennen. Härtill kan emellertid invändas att omkostnaderna för denna förhöjning av utgångseffek- ten, som i den här beskrivna sändaren är 12;6 watt, icke står i proportion till den LJ CN