Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2 m stationen. Självsvängande sändare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 m stationen.
SJÄLVSVÄNGANDE SÄNDARE |
(Ca SN
Med denna självsvängande sän-
dare, konstruerad av den danske
sändaramatören Hans G. Mar-
hauer, publicerar TfA det andra
avsnittet av 2 m stationen. Då
bandet är förhållandevis nytt och
ännu bjuder på stora outforskade
möjligheter har stationen rönt ett
stort intresse. Det första avsnit-
tet, mottagaren, publicerades i nr
24 1948 och i kommande nummer
kompletteras stationen med en
riktad antenn och en likriktare.
Så
De första problem man möter när
man ska planera en sändare för ukv
är om sändaren ska vara en självsväng-
are, alltså en modulerad oscillator, eller
om den ska vara styrd, t. ex. en kri-
stalloscillator följd av några fördubb-
lingssteg och eventuellt till slut ett PA-
steg. På de lägre frekvenserna, från
28 Mp/s och nedåt, är en styrd sändare
nödvändig, då de moderna super-motta-
garna på grund av sin stora selektivi-
tet ställer stora krav på stabilitet och
modulation. På ukv och speciellt på 144
Mp/s och ännu högre spelar dessa skäl
betydligt mindre roll då de flesta mot-
tagare är av den superregenerativa ty-
pen, eventuellt med ett enkelt avstämt
HF-steg före.
Av ekonomiska skäl valde vi därför
en sändare som skulle bestå av en oscil-
lator, som kunde moduleras så mycket
som möjligt (ca 75 Jo) och som var så
stabil som möjligt. Åtskilliga provupp-
ställningar byggdes och då de både me-
kaniskt och elektriskt byggdes robust,
var de faktiskt bra allesammans. Den
första bestod av en enkel push-pull oscil-
lator av hartley-typen. Den var förhål-
landevis stabil, gav högsta output av
de prövade typerna och var lätt att mo-
dulera om modulationsgraden hölls nere
på 50 PK och lägre, men lät man den
stiga visade den en utpräglad tendens
att frekvensmodulera samtidigt som den
blev mindre frekvensstabil. Alltså kas-
serades den och nästa försök bestod av
ett vanligt lechersystem, som var näs-
tan lika stabilt som en kristalloscillator,
den kunde moduleras nära 80 Z utan
väsentlig frekvensmodulation men den
hade två olägenheter: den var tämligen
svår att modulera och output var lägre
än på hartleyn. Därför byggdes en
tredje oscillator, vars avstämningsenhet
bestod av ett coaxialsystem, efter ett
omredigerat amerikanskt system. För-
utom att den hade lecherns goda. egen-
skaper var den lätt att modulera och
den gav betydligt större output ’än
denna även om det inte var lika högt
som hartley-oscillatorns. Återstår alltså
att se på modulatorn.
Då återgivningen på en superregene-
rativ mottagare icke är överväldigande
god kan det absolut icke betala sig att
offra en kristallmikrofon, en dynamisk
eller ännu dyrare mikrofon till module-
ringen. En kolkornmikrofon av god kva-
litet är fullt tillräcklig i detta fall, då
+275v
+3ooV
SS 250v
Hfda
(2
fs vz
Hfd5
+
Ci C3 elektrolyt 50 UF/12 V
C2 0,1 uF papper
C41 10 000 pF papper
C5 1000 pF papper
C6 2X30 pF Iuftkond. dubbelt plattavstånd
Ri 1750 ohm/3 W
-R2 90 ohm/3 W
R3 0,5 megohm pot.
R4 0,1 megohim
R5 0,2 megohm
R6 300 ohm/5 W
16 TEKNIK för ALLA 11/2 1949
HY
2 Q£ 09/40.
R7 300 ohm/5 W
Rs 10 000 ohm/5 W
01 enpolig strömbrytare
M - kolkornsmikrofon
MB 3 V batteri
Ti mikrofontransformator
T2 modulationstransformator, se text
Ma 0—100 mA vridspoleinstrument
Gi glimlampa enligt text
Hfdi, 2, 3, 4, 5 se text.
max33
max 78
Sockel- och rör-
skiss.
det under alla förhållanden är nästan
omöjligt att skilja de olika mikrofonty-
perna från varandra när mottagaren är
en superregenerativ detektor. Vi kan så-
lunda nämna att vi under avlyssning av
3 metersbandet hörde en dansk amatör,
OZ2FA, kalla CQ ett stycke utanför
bandet och, då hans bärvåg var mycket
kraftig (S9++) och modulationen var
. något av det renaste vi har hört på 5
meter om än den var litet svag. Vi ring-
de till honom och fick den överraskande
upplysningen att han, som bodde 26 km
från vår QTH, använde en transceiver
av ungefär samma typ som beskrevs i
TfA nr 8 1948 och att han hade en till-
fällig stump ledning som antenn och na-
turligtvis en kol-mike att modulera med.
Han tackade för påringningen och flyt-
tade in sändaren på bandet men man
ser därav att en dyr utrustning inte
är någon förutsättning för att få långa
förbindelser — hemligheten ligger i be-
tjäningen.
Då vi nu har beslutat oss för en kol-
kornsmikrofon återstår bara att besluta
om man vill nöja sig med att modulera
direkt in på modulatorrörets galler, vil-
ket mycket väl låter sig göra om man
har en tillräckligt känslig mikrofon
eller om man vill offra ett litet förför-
stärkarrör. Vi valde det sistnämnda al-
ternativet, då det ger en mera fyllig mo-
dulation, som vid långa sträckor gör
förståelsen bättre. I annat, fall händer
det många gånger att motparten i .QS0O
över huvud taget icke kan höra att sän-
daren är modulerad — han hör endast
bärvågen. Jag har bittra erfarenheter
på detta område, så jag tillråder abso-
lut den extra utgift som följer med ett
förförstärkarsteg. Det betalar sig om
man önskar DX-förbindelser. En annan
fördel med tvåstegsmodulatorn är att
modulationen ger ljusare ton — det blir
en mera naturtrogen återgivning.
Nästa problem blir naturligtvis rör-
bestyckningen. I Sverige där det är möj-
ligt att få ypperliga amerikanska sän-
darrör förefaller detta problem inte så ’
svårt. Med två 807 i sändaren eller en
dubbeltetrod som 815, 829 eller 832 kan
man lätt bygga en sändare som ger en
stor effekt till antennen. Härtill kan
emellertid invändas att omkostnaderna
för denna förhöjning av utgångseffek-
ten, som i den här beskrivna sändaren är
12;6 watt, icke står i proportion till den
LJ
CN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
