Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
helsa och försätter vårt tänkande väsen i en dvala, hvilken
betager själen dess ädlare krafter.
Vi hafva måhända något hvar lidit af detta onda utan att göra
oss rätt reda derför. Vi visa i allmänhet en förvånande liknöjdhet,
ja, rent af känslolöshet för all moralisk sjuklighet, alla andeliga
åkommor, hvaremot vi hafva ögonen väl öppna för hvarje fysiskt
lidande, som kan hota oss och plåstra väl om oss vid minsta
tillstymmelse af blott en simpel influenza. Vi gå till doktorn t. ex.
och beklaga oss öfver tyngd och olust i kroppen, dålig smak m. m.,
men det faller oss aldrig in att söka någon läkare för den tyngd, som
hvilar öfver tanken, för den olust, som hämmar andens friska lif och
undergräfver själens helsa, eller för den i sanning dåliga smak, som
kommer oss att sky all närande och stärkande andelig föda och
lefva blott på slisk. Är åter det fysiska onda af allvarsammare
art, angriper det någon af organismens ädlare delar, då fattas vi
af oro och förskräckelse, hemta läkaren till oss hvarje dag och
gifva oss ingen ro förr än vi fått hjelp. Men huru är det om
ett smygande själsondt kommer och tär på andens »ädlare delar»?
Taga vi väl då så illa vid oss? Söka vi väl då någon utmärkt
läkares hjelp eller råd, eller bjuda vi ens till att på egen hand söka
hämma det ondas vidare framfart? — De äro måhända få, som
kunna svara ja på denna fråga. Detta slags sjuklighet är så
mycket farligare, som det smyger sig på oss oförmärkt och
beröfvar oss tankens ursprungliga friskhet, på samma gång som det
till viss grad förlikar oss med det ofriska, kraftlösa tillståndet och
betager oss till och med den eljest så vanliga åtrån att få igen den
förlorade helsan. De flesta finna sig rätt behagligt i den halft
berusande dvalan, der man med slumrande sinne och blott half
uppmärksamhet följer vexlingarne af den fantasmagori, som diktaren
framkallar för vår själs halfslutna öga. Men det går med denna
njutning som med alla andra — den upphör att vara njutning
då man frossar af den. Det sinne, som till en början åtnöjt sig
med fiktioner, hvilka hemtat sina ämnen och karakterer ur den
verkliga naturen, finner detta snart allt för simpelt och hvardagligt.
Man har redan börjat förvänja sig med ett allt för tätt upprepande
af den dosis, som föreskrifvits en till helsa; man ökar portionerna
och begär opiatet allt starkare och starkare. Man lemnar de
naturliga skildringarne och uppsöker orimligheter; dessa måste åter
stegras i mån, som vanan förslappar och skämmer smaken, och
slutligen är det ingenting annat än de onaturligaste adsurditeter i
karaktersväg och det ytterligaste effektsökeri i händelsernas
hopande, som finner något slags genklang — ett påstående, för hvilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
