Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till andra zoner sitt oöfvervinneliga hat till förtrycket, andra
försmäktade i fängelse och några hade gjutit sitt blod på stupstocken.
Fala och utsväfvande klottrare, med nätt och jemt tillräcklig talent
att kläda liderlighetens tankar i råhetens styl, voro nu öfverhetens
och allmänhetens älsklings-författare. Det var en vämjelig hop,
som bäst kan jemföras med det tygellösa följet i hans egen Comus;
groteska vidunder, halft djur, halft menniskor, drypande af vin,
vanställda af utsväfningar och ragglande i vanvettig dans. Bland
dessa stod Miltons rena sångmö, hög, fläckfri och blid — likt
poemets kyska jungfru, smädad och beledd af hela den lumpna
skaran. Men hans inneboende själskraft segrade öfver hvarje olycka.
Hvarken blindhet eller sjuklighet, hvarken ålderdom eller nöd,
hvarken husliga bekymmer eller politiska förföljelser, hvarken
förtal eller bannlysning eller glömska hade makt att rubba hans
lugna, majestätiska saktmod. Hans sinnelag tycks ej hafva varit
gladt, men utomordentligt jemnt. Hans lynne var allvarligt,
måhända sträft; men det var ett lynne, som inga lidanden kunde
göra knarrigt eller otåligt. Så var det, då han i gryningen af
stundande stora händelser, återvände hem från sina resor i
helsans och en ovanlig skönhets fulla blomstring, lastad med litterära
utmärkelser och glödande af patriotiska förhoppningar; så var det
ännu, då han, efter att hafva genomgått alla olyckor, som kunna
träffa menniskan, gammal, fattig, blind och förgäten drog sig
undan till sin ensliga koja för att dö.
Häraf kom att, ehuru han skref Det Förlorade Paradiset
under en tid af lifvet, då skönhetens och ömhetens typer vanligen
begynna förblekna, äfven för de sinnen der de ej blifvit utplånade
af sorger och svikna förhoppningar, han kunde smycka det med
bilder af allt som är älskligt och tjusande i den fysiska som den
moraliska verlden. Ingen, icke ens Ariosto, hade en finare eller
friskare känsla för behaget af yttre föremål eller älskade mera än
han att fråssa bland solstrålar och blommor, näktergalars sång,
saften af sommarens glödande frukter och de skuggiga
källsprångens svalka. Hans uppfattning af kärleken förenar den
Österländska vällusten och det chevalereska galanteriet med hela den lugna
och rena tillgifvenheten inom ett Engelskt hem. Hans poesi
påminner oss om Alpsceneriets under. Dalar och tjusor, sköna som
elfvernas land, ligga inbäddade mellan de skrofliga och gigantiska
höjderna. Rosen och myrten blomma ofrusna vid lavinens kant.
Spår af Miltons egendomliga karakter kunna skönjas i alla
hans verk, men framträda påtagligast i sonnetterna. Dessa
märkvärdiga skaldestycken hafva underskattats af kritiker, hvilka ej fattat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
