Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skörd, plundrar nästet på ägg och ungar och och slår ihjäl de gamla
foglarne med en kort påk eller fångar dem med en vid ett långt
smalt spö fästad snara. Derpå binder han foglarne tillsammans i
en knippa och uppsöker en ny koloni, till dess han slutligen, rikt
belastad, låter hissa sig upp igen.
Dessa klippinnevånares vighet och skicklighet vid sådan slags
fogelfångst är förundransvärd. Äfven det minsta utsprång i
bergväggen är dem tillräckligt till fotfäste och man ser dem, belastade
med foglar, krypa på händer och fötter utefter den smalaste
klippkant. Så utomordentlig är deras styrka, att då den nedhissade
fogelfängaren tar ett felsteg och med ens nedstörtar i djupet till
hela linans längd, förmår kamraten ännu hålla sig qvar på
klippkanten och räddar sålunda både sig och den andre. Men man berättar
ännu underbarare händelser. En morgon gick en fogelfängare
ensam ut att uppsöka Stormfogelns nästen. Efter det han fästat
hisslinans ena ända uppe på klippkanten firade han sig sjelf ned,
till dess han nådde en afsats, der han hoppades göra ett rikt byte.
Genom skickligt fram och tillbaka-svängande i luften fick han
verkligen fast fot på den lilla gräsbevuxna fläcken, men glömde att
binda linan kring lifvet då han sålunda landat. Under det ifriga
plundrandet gled honom linan ur händerna, svängde några gånger
fram och åter och blef slutligen hängande orörlig fritt i luften, sex
till åtta fot på sidan om klippafsatsen. Ett ögonblick stod den arme
fogelfängaren stum af fasa och genom det plötsliga och förfärliga i
sin belägenhet nästan beröfvad all besinning. Och fruktansvärd var
i sanning hans ställning: stenmassorna uppöfver honom lodräta som
en mur, hafvet under honom brytande sig mot de taggiga
klipporna; ingen möjlighet, att, från det djup dit han nedhissat sig,
något nödrop kunde nå menskliga öron genom bränningarnes dån.
Blott ett var honom öfrigt: ett gräsligt språng kunde möjligen åter
gifva honom linan i händer och blifva hans räddning. Förfelade
han den, var döden oundviklig, men bättre detta än ett
långsamt försmäktande på den ödsliga klippan. Han fattade således ett
modigt beslut, mumlade en kort, men brinnande bön, samlade
hela sin kraft och tog det fruktansvärda språnget ut i den
bottenlösa rymden.
— — — — — — — — — — — — — — —
Han lefde för att sjelf berätta sin bragd, ty det lyckades
honom att gripa den räddande linan i flygten och åter vända hem
till de sina.
Utom Stormfogeln förekommer äfven Skrapan (Procellaria
Anglorum) Lunnefogeln, Sillgrislan och Alkan i talrika flockar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
