Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mythen säger: luftens, eldens andar,
Sjunga blott en enda hymn, som blandar
Sig med jublet kring den Högstes thron;
Men som harpans gyllne strängar springa,
När för hårdt de anslås, så förklinga
Deras lif med sångens sista ton.
Under denna yrsel, denna villa
Ses Sandalphon sansad, lugn och stilla
Bland en hänryckt jubelskara stå,
Andarne försvinna, sången tystnar,
Men odödlig engel vänligt lyssnar
Till de ljud, som upp från jorden gå.
Ja, han lyssnar villigt till de böner,
Som uppstiga ifrån jordens söner,
Ifrån hjertans djup till himlens höjd.
Ångerfull sin synd den ene bigtar
Och om styrka ber en ann’, som svigtar
Under korsets tyngd, mot jorden böjd.
Hvarje bön ett jordens barn uppsänder,
Byts till blomma i Sandalphons händer,
Mången krans deraf han flätar glad;
Och den ljufva vällukt blomstren sprida
Tränga genom portens hvalf, de vida,
In uti odödlighetens stad.
Säg, kan denna myth Er ej behaga
Fast den blott är en legend, en saga,
En Rabbiners gamla tradition?
Från förgången tid ett dunkelt minne
Fängslar omotståndligt den mitt sinne,
Lik en himmelsk, halft beslöjad ton.
Och när natten står på fästet höga
Hänryckt blickar då mitt tjusta öga
Emot stjernornas och ljusets land;
Der jag ser Sandalphon, engeln, sträcka
Sina hvita vingar ut och räcka
Jordens arma barn en vänlig hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
