Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina medpassagerares uppmärksamhet, uppfångade flickan dock
slutligen en något närgången blick ur den unge herrns beundrande
ögon. Rodnande och liksom tvekande såg hon bort mot den
okända gamla frun, steg hastigt upp och närmade sig denna, under
förevändning att ordna en mängd askar och cartonger, som tycktes
tillhöra hennes bagage, och tog derpå plats i soffhörnet närmast stolen
der den gamla satt. Småskrattande hade den unge mannen följt
alla hennes rörelser och sågs nu gå ett par hvarf fram och tillbaka
på däcket, hvarunder han förstulet läste på den öfversta af hennes
många askar adressen, L. W. Modiste. — »Åh hå, inte värre än
så,» mumlade vår hjelte mellan tänderna, och hans anletsdrag
vanställdes af ett fult uttryck, i det han utan vidare betänkande genast
tog plats bredvid den unga flickan och började tilltala henne med
denna blandning af galanteri och oförsynthet i ton och sätt, hvarmed
Svensken vanligen anser sig ha rättighet att förolämpa hvarje ung
qvinna inom den samhällsklass, som den unga okända tycktes
tillhöra. Flickan gaf, genom sina enformiga och undvikande svar, föga
uppmuntran att fullfölja samtalet, men hennes synbara köld tycktes
blott reta honom att fortfara. Slutligen gjorde han några
anspelningar på hennes yrke och namnteckningen L. W. då flickan, med
rösten darrande halft af blyghet, halft af harm, svarade: »Mitt namn
är Lina Wern, det enda arf jag fått af fattiga, men ärliga
föräldrar, och jag trodde icke, att hvarken detta eller mitt yrke kunde
gifva någon rättighet att förolämpa mig.»
Den unge mannen studsade, det obehagliga uttrycket försvann
från hans manliga anlete och en viss brydsam tvekan tycktes kämpa
mot känslan af det rätta inom honom. Slutligen sade han med
allvarlig och helt förändrad röst och uppsyn: — »Förlåt m:ll Wern!
jag har misstagit mig, d. v. s. jag har — handlat orätt,» tillade han
med något våld på sig sjelf, »men jag hoppas ni tror mig, då jag
försäkrar er, att jag af hela hjertat ångrar mitt ogrannlaga
beteende.» — Flickan, hos hvilken reaktionen af de stridiga känslor
denna tilldragelse väckt, åter lockat tåren i ögat, såg upp med en
vacker blick och svarade: »Det vill jag gerna tro.» — »Vill ni också
ge mig er hand till tecken, att ni förlåtit mig?» frågade den andre
och räckte henne sin med en trohjertad rörelse. Flickan tvekade
ett ögonblick. — »Vill ni?» upprepade han med bevekande stämma,
och af det allvarliga uttrycket i hans ärliga ögon öfvertygad, att han
menade uppriktigt, lade flickan blygt, men med enkel värdighet sin
hand i hans, hvilken omslöt den med en viss broderlig hjertlighet,
i det han sade blott det enda ordet, »tack!» men med ett uttryck,
som innebar på en gång en upprättelse för honom sjelf och ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
