Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skärgården. Förslaget antogs enhälligt, och snart lockade de tända
ljusen våra nya vänner under tak. Fru Berg tog fram sin
stickstrumpa, herrarne fingo tillåtelse att tända sina cigarrer och Lina Wern
bar ned ett stort skrin, som hon satte på bordet.
»Huru! jag tror ni för skrifchatull med er,» utropade
Fremmer; »ni måtte väl aldrig nyttja blå strumpor, M:ll Lina — då
springer jag på dörren.» — »Blå strumpor?» upprepade Lina med
högsta förvåning och stack i häpenheten fram en liten fot af allra
subtilaste dimensioner, ofvanför hvars nätta promenadsko
framskymtade en rand af den snöhvita strumpan. Lugnad vid denna anblick,
tycktes dock Lina blygas litet öfver den ofrivilliga rörelsen,
hvilken också inom en briljantare salong troligen skulle hafva ansetts
stridande mot goda tonen, sedan denna gjort till en lag, att alla herrar
skola ignorera damernas ståndpunkt och att dessa knappast sjelfva
skola veta på hvad fot de stå. Den unga flickans bryderi tilltog,
då hennes blick, på vägen upp från hennes egen tåspets till
bordet, råkade på en blixt ur Fremmers öga, som tycktes vilja sluka
hela den lilla skon i sin förtjusning. I blinken försvann både
sko och fot under den yfviga klädningsfållen och två glödande rosor
sprucko ut på Linas runda kinder, i det hon sade: »Jag är rädd
ni gör narr af mig, Herr Fremmer, och det är inte rätt, eller hur
kunde ni tro så tokigt som att jag skulle nyttja blå strumpor?»
Fremmer smålog — »ni har rätt, det var verkligen en tokig
idé; låt oss derför icke mera tala derom, utan i stället se hvad ni
kan förvara i det stora skrinet.» — »Ja, kära hjertandes barn,»
inföll Fru Berg, »hvad kan hon ha der?» — » Åh, jag har der icke
mer och icke mindre än hela min tillvaro,» svarade Lina. — »Hvad
vill det säga?« — «Ni skämtar bara!»— »Jag försäkrar, det är rena
sanningen,» återtog flickan med skälmsk blick, i det hon gläntade
litet på locket och tittade in, utan att dock unna de andra att se
något. »Ni skall veta, att jag är en sådan liten elfva, att jag
lefver endast och allenast på törnrosblad — se bara!» och här
tog hon ur skrinet en hel nypa full af finkrusiga, rosenröda blad
och strödde ut på bordet: »Det är bara på ångbåtar jag äter som
annat folk; annars lefver jag på det der.»
»Så hon pratar, kära hjertandes,» inföll tante Berg, som Lina
redan kallade henne, och runkade på hufvudet, i det hon tog ett
af de mjella bladen och luktade på det — troligen för att känna
om det hade någon slags matlukt. Lina skrattade, men tillade
derpå med halft verkligt, halft låtsadt allvar — »det är likväl
dagsens sanning, kära tante. Och det värsta är ändå, att det är icke
endast jag, som skall lefva på mina blommor, utan också mamma och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
