Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kastadt är ankaret — hamnen är hunnen, —
Tacksamma lofsånger ljuda från mig,
Pris för den seger, som slutligt blef vunnen,
Bethlehems stjerna, ja, pris vare dig!
| SONNET[1] |
Ja, det är snart förbi — snart lifvets dröm
Skall flykta från min feberheta hjerna,
I dödens dal försina lifvets ström,
Och trötte anden lemna stoftet gerna.
Som förr skall bäcken rinna silfverklar
Och ängen le, och gyllne skördar bölja,
Och lärkan sväfva kring på vingars par —
Men Henrys namn skall grafvens mörker hölja:
Då mina vänner jubla, suckar jag,
De le i välgång, trotsa framtidsöden,
Barn, maka skola glädja dem en dag,
När jag är famnad re’n af bleka döden —
En bitter kalk Du gaf mig, store Gud,
Jag tömmer den med lydnad för ditt bud!
| ENSAMHET. |
Ej derför att min lott jag ringa tycker
Min kind plär fuktas af en stilla tår,
Ty fast jag suckar, sorgen mig ej trycker,
Ack nej, jag suckar att jag ensam går!
Visst jag i skog och dalar ströfvar gerna,
När dagakarlen vandrar till sitt tjäll,
Och ser med glädje nattens bleka stjerna,
Som speglar sig i vågen mången qväll.
Men när en klagan, hviskande om smärta,
På sina vingar aftonvinden bär,
Ack, visst den finner gensvar i mitt hjerta,
Och echo suckar, att jag ensam är!
När höstens vissna löf kring rymden fara
Och falla sedan ned på dunkel sjö,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
