Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Allen, ja. Jag hörde hans röst under det m:r Starey talade.
När kom »Bess» in? Hon har gjort en hastig resa.»
»Åh nej; icke stort hastigare än vanligt. Se så, nu behöfver
du ej min hand längre.»
»Hvarför tager du bort den, Bessie? Det är ännu en tvärgata
qvar och alla dessa högar af trävirke sedan.»
»Ja» — och hon skrattade muntert — »men dem känner du
lika bra som jag. Här kunde du leda mig.»
»Gud gifve jag det kunde», svarade han i undertryckt ton, ty
blindhetens mörker var honom ännu en fasa. »Men Allen?»
»Han frågade blott om jag i afton ämnade mig till kapellet,
och ...»
»Om han kunde få gå med dig. — När skolen J fira ert
bröllop?» tillade han plötsligt.
Men, liksom hon ej hört frågan, varnade Bessie honom nu
för en lös, rund sten på vägen.
»Mamma är sämre i dag och jag kan ej följa dig så långt som
vanligt», sade hon, i det de kommo in på en trång och krokig gata.
»Huru ljust och gladt det nu måtte vara vid institutet, medan
törnrosorna stå i blomma!»
»Den som blott kunde se dem!»
»Richard, i afton är du ej tacksam för det du kan njuta af»,
sade den unga flickan allvarligt. »Du har ett vänligt hem, frisk,
balsamdoftande luft och gladt sällskap.»
»Fortsätt, Bessie. Du menar att jag njuter af allt detta, under
det du med en sjuk moder är instängd vid denna trånga gata och
måste förtjena ditt bröd med nålen. Men så har du Allen!» och
den sorgsna tonen återkom.
»Låt honom vara der han är», sade Bessie med bestämd ton,
i det hon stannade vid porten till sitt eget hem. »Richard, du
sjöng i eftermiddags ’Benedice anima mea’; kom ihåg det under
hemvägen. Jag skall alltid vara nöjd, så länge min mor har tak
öfver hufvudet och jag sjelf helsa och krafter att arbeta för henne.
Gå försigtigt nu, och gif noga akt på vagnarne och tvärgatorna.
Jag skall få tid till en timmas öfning nästa Onsdags afton. Kom
då och drick té med oss, om du har lust.»
Den blindes käpp ljöd emot stenläggningen, i det han fortsatte
sin ensliga vandring, omedveten af att hon stod i dörren och
vakade öfver hans säkerhet, så länge han var i sigte. Han fattade
ej sjelf, hvarför han skulle blifva så orolig och nedstämd vid tanken
på detta giftermål. Det var ju rätt och billigt och allt hvad han kunde
önska för Bessies lycka. De skulle blifva ett vackert par — den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
