Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så dyrbara, lugna ro, om han skulle förstå att rätt uppskatta
Bessies sjuka moder, så ömtålig och finkänslig till sin natur.
Först när téet var drucket och de husliga bestyren hvarmed
Bessie sysslat så stilla och saktmodigt, slutade för dagen,
kom hon och satte sig bredvid Richard på dörrtröskeln; ty huset
var en af dessa låga, gammalmodiga byggnader, der man med ens
stiger in i boningsrummen direkte från gatan. Denna var tyst
och ödslig, blott då och då hördes någon ensam fotvandrares steg
genljuda mot stenläggningen och försvinna med honom sjelf i den
aflägsna skymningen. Ett stort, men sedan länge obegagnadt,
magasin, uppbygdt den tiden, då denna gata hade stort anseende och
inflytande i handelsväg, reste sig midt emot dem, med de
jernbeslagna dörrarne och de dunkla fönstren glänsande i månskenet — en
gammal och förfallen, men af Bessie älskad granne. Det var bättre
att, sittande vid fönstret, tänka sig det gamla husets fordna lif
och rikedom, än att åse någon slösande husmoders dåliga
hushållning, eller hennes på gatan grälande barn. Denna afton var det
isynnerhet behagligt att skåda i den halfklara belysningen, och flickan
beskref det, liksom hon skulle hafva tecknat porträttet af en vän.
Men af sig sjelf kunde Bessie aldrig gifva sin blinde lärare något
porträtt, som rätt tillfredsställde honom. Hon undvek det alltid
med ett skämt öfver sin stora figur och sina grofva drag; ett skämt,
hvilket plågade och misshagade honom, ty han kunde aldrig tänka
sig henne annat än vacker.
»Jag vill framföra min bön nu», tänkte Richard, »innan någon
annan har anspråk på henne;» och, följande sin ingifvelse, framförde
han en länge närd, men hittills outtalad önskan.
»Om du blott för ett ögonblick ville låta mig vidröra ditt
hår — ditt ansigte —, såsom jag gör, då jag önskar närmare lära
känna mina vänner och lärjungar, så skulle jag bättre kunna bära
min ensamhet, när du blir Allens hustru. Du har varit mig en så
kär och dyrbar vän!»
Utan att svara tog hon sakta hans båda händer, och, böjande
sig ned, lade hon dem på sitt sänkta hufvud.
»Just såsom jag trodde», mumlade han för sig sjelf, snarare än
han talade; och hans händer darrade och skälfde, ehuru hon förblef
orörligt stilla vid deras beröring. »Mjukt, lockigt hår; det är brunt,
känner jag, brunt och silkeslikt som ett barns. Bred och öppen
panna, som det anstår dig, Bessie. Jag känner nu huru dina ögon
se ut, ärliga, frimodiga och mycket trofasta; sådana långa ögonhår!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
