Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans sjuklighet tilltog. Vi känna af Geyer huru Walter Scotts
sista tid tillbringades, och vilja blott ur Lockhart göra några få
tillägg, rörande hans sista stunder, innan vi bjuda honom ett
slutligt farväl.
»Efter att, under den sista färden till hemmet, hafva varit
försjunken i ett halft medvetslöst tillstånd, begynte han, vid annalkandet
till den välkända hembygden, se sig omkring med lifligare blickar
och, då slutligen Eildons kullar och tornen af hans eget Abbotsford
blefvo synliga, reste han sig upp med ett rop af förtjusning.
Framkommen helsade han vänligt sina mötande tjenare, hvilka buro
honom in i ett rum af bottenvåningen, der snart alla hans hundar
trängdes omkring honom, gnällande af glädje och slickande hans
händer, medan han gråtande smekte dem, tills tröttheten öfverväldigade
honom och han insomnade. Under några dagar tycktes han åter
lifvas, lät föra sig omkring af sina barnbarn i en rullstol, njutande af
blommor och grönska, af flodens sorl och sommarsolens ljus. En
dag, då han satt och såg utåt floden, begärde han, att jag skulle läsa
för honom, och då jag frågade ur hvilken bok, svarade han, ’hvarför
frågar du så? Finns det mer än en?’ Jag valde fjortonde kapitlet
af Johannes evangelium: han lyssnade med mild andakt, sägande då
jag slutat. ’Detta är i sanning en tröst! Jag har förstått hvarje
ord!’ Det var äfven allt framgent händelsen så snart man läste Guds
ord för honom, ehuru han eljest ej klart uppfattade annan läsning.
Efter den (af Geyer omnämnda) sorgliga scenen vid skrifbordet ville
han åter blifva förd ut i trädgården och slumrade derunder; — då
jag närmade mig sade hans trotjenare: ’Sir Walter har haft en stunds
hvila.’ — ’Nej Willie’ inföll han — ’ingen hvila för Sir Walter
förr än i grafven! — Vänner,’ sade han derpå och tårar sprungo
honom ånyo i ögonen — ’låt mig ej bli ett åtlöje för andra — för
mig till sängs — der är min enda plats!’ — Men ännu återstod
mycken styrka att bryta och Walter Scott kämpade i flera veckor
med döden. Slutligen inkallades jag till honom en morgon och fann
honom åter fullkomligt mäktig sig sjelf, ehuru ytterst svag. Hans
öga var klart och lugnt och hvarje spår af yrselns vilda eld
försvunnet. ’Lockhart,’ sade han — ’jag har blott få minuter att tala med
dig. Var trofast, var dygdig, var from, var en god man! — — —
Gud välsigne er alla!’ var hans sista ord, innan han stilla
inslumrade. Det var en skön dag, så varm att alla fönster stodo öppna,
så fullkomligt lugn, att det ljud, som af alla varit honom kärast —
sorlet af Tweeds rinnande vatten — hörbart förnams, då vi alla
knäböjde kring dödslägret och hans äldsta son med en kyss tillslöt
fadrens brustna ögon.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
