Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
ler ned på en stol, stöder armbågen mot bordet, suckar och
lutar sorgsen pannan mot handen. Ser åter upp, stryker håret
ur pannan, som ville hon bortskaka sina dystra tankar, tar
tankspridd åter den uppslagna boken och läser några rader.) Ah ...
en ingifvelse... en förhoppning... en ljusning! (Hon ler och
läser följande.)
»Vulkan fick en dag en oemotståndlig lust att bese Paris och
begaf sig af på en underjordisk jernväg, hvilket gick så mycket
lättare, som i hans land eld och ånga fås för intet. Efter en
lycklig och hastig färd hamnade ban, som andra resande, i HiUel
du Louvre, och efter att hafva beställt sig en frack och ett
träben på sista modet, gick han ut att bese staden. Men döm 0111
hans harm, då alla Parisare skrattade honom midt i ansigtet.
Vulkan, såsom många andra skapelsens herrar, trodde sig vara en
Adonis, i trots af alla madame Vulkans försäkringar oin motsatsen.
Men han hade aldrig sett sig sjelf, emedan det ej lärer finnas
några speglar i underjorden, hvilket, i parenthes sagdt, skulle kunna
komma en att tro det alla qvinnor komme till himlen. Flat öfver
det allt annat än smickrande uppseende, ban väckte på gatan, tog
Vulkan sin tillflykt till närmaste butik, som till hans lycka befanns
vara ett spegelmagasin. Han såg sig omkring och uppgaf ett rop
af förskräckelse. De Venetianske speglarnes strålande glas återgåfvo
troget alla hans lyten, hans krokiga gestalt, hans diaboliska,
brinnande ögon och hans förskräckliga skägg, svedt vid Ætnas
svafvel-lågor.
Vulkan insåg nu hvad som fattades honom, ban rätade upp
sin böjda gestalt, mildrade sina ögons glöd, rakade af sig skägget
och blef charmant, elegant och fashionabel, ty han hade utplånat
de vanställande lyten, som blifvit honom uppenbarade af
Sanningens Spegel.»
(Talar.) Denna allegori. .. hvarför skulle den ej äfven kunna
tillämpas på moraliska lyten? Hvarför skulle ej jag, genom att
troget återspegla min mans fel, kunna utrota dem hos honom?...
Jag vågar försöket. .. jag vill bli en Sanningens spegel för min
Robert! (Springer emot Robert, som inkommer.)
Tredje scenen.
CELESTE, ROBERT.
Celeste. (Ifrigt.) Ah! der är du min vän!... Nå väl, har
du ordinerat en riktigt läcker, en riktigt artistisk middag?
Robert. Det intresserar dig då?
Celeste. Om det intresserar mig!.. . sade du inte nvss att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
