Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
den plats försynen ämnat henne i skapelsen, att hon såsom »ledig
geblieben,» som tysken säger, nödvändigt måste framlefva ett tomt
och glädjefattigt lif. Jag deremot är af den tanken, att det vore
mycket illa, om det ej funnes qvinnor, hvilka delade Gertruds åsigt,
men att jag för min del sjunger:
»frihet vill jag lofva
som den bästa gåfva,
som den bästa gåfva, menniskan kan ha,»
och hon drillade med klar, ungdomsfrisk röst, under det att de
strålande ögonen och de rosiga kinderna med sina skälmska gropar
talade om helsa och lefnadslust.
»Edith slår nu som vanligt litet öfver,» sade med mild, behaglig
röst den yngre systern, hvars bleka kinder och vackra tänkande
blick vittnade om en tidig bekantskap med lidande och försakelser.
»Jag betviflar visst ej det goda, som äfven en ogift qvinna kan
uträtta så väl för samhället som för individer, och illa vore det, om
hon skulle bortsucka sitt lif af grämelse öfver att ej hennes
ungdomsdrömmar blifvit verkliggjorda. Men nog anser jag hemmet
för qvinnans skönaste verkningskrets och en makas och moders
kall för det bästa målet för en qvinnas ärelystnad. Och om jag
sjelf finge välja min lott, visst skulle jag då önska mig en god,
ädel, kärleksfull make, hos hvilken jag kunde påräkna råd, hjelp
och stöd under vandringen genom lifvet, och ett litet solljust hem,
der jag kunde sprida trefnad och glädje omkring mig.»
»Och en-två-tre-fyra-fem-sex-sju-ålta små tultingar omkring
dig,» tillade skrattande Edith. »Gertrud är alltid så poetisk och
talar mycket vackert, samt tänker sig äktenskapet som en ljuf
idyll, der Damon och Thisbe ständigt hviska om kärlek, under det
Amor flätar evigt blomstrande rosor i deras lockar. Men ser du,
jag är en mer prosaisk varelse och betraktar verlden som den är
(vid nitton år!) När jag egnar skapelsens herrar en tanke, så
föreställer jag mig dem ej som suckande Celadoner, utan tänker på
våra Löjtnanter och kongl. Sekterare, hvilka visst äro förträffliga
i balsalen eller på promenaden, hvilka kunna vara högst aimabla
såsom kavaljerer och kurtisörer, men som äkta inän — nej, tack
vackert. Så länge de äro fästmän, då går det nog an, men
sedan kastas masken af och deri ödmjuke slafven sätter på sig en
herrskares min. I)et heter då ej längre, »som du vill, min ömma
vän» om ej med tillägg »men här skall skåpet stå». Och sedan
komma hushållsbekymmer och mången gång äfven
näringsbekymmer, och barnskrik, etc. etc. Och så skall man slå på tå för att
passa upp sin herre och man, och så skall man gräla på pigor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
