Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
toniska skalan förekommande toner, hvilka på musikspråket kallas
den Guidoinska eller Aretinska Solmisatioren. Guido tyckes; dock
endast hafva användt en följd af sextoner, ut, re, mi, fa, 5.0, la;
den sjunde tillkom senare för att fylla oktaven och benämndes si
efter begynnelsebokstäfverna i sista raden af den ofvannämnda
hymnen. Dessa namn för noterna begagnas än i Frankrike och i Italien,
samt äfven ofta af sånglärare i andra länder; do är kanske likvä’
nu mer allmänt än ut.
Ifrågavarande notskrift påstås hafva blifvit förbättrad af Jean
de Moeurs eller Meurs (Johannes de Murs), som omkring åren
1330—50 lärer hafva börjat att förändra de dittills förut brukliga
punkterna till hela, halfva och fjerdedels-noter för att sålunda
bestämma deras valör. Uppfinningen att sönderdela noter med större valör
i mindre, såsom en fjerdedeli2 åttondedelar, tillskrifves Jean
Mou-ton, Konung Frans den förstes kapellmästare. Rousseau föreslog
användandet af siffror såsom nottecken, men dessa, ehuru stundom
begagnade vid elementarundervisningen i sång, hafva ej kunnat
uttränga den nu brukliga, ganska ändamålsenliga notbeteckningen,
I sammanhang härmed vilja vi nämna att de första tryckta
noter, man känner, bära årtalet 1473. Vid tryckningen betjenade
man sig då af träskifvor, i hvilka noterna voro inristade.
Uppfinningen att trycka noter medelst rörliga typer härstammar från
Otta-viano dei Petrucci från Fossombrone i Kyrkostaten; de första
musi-kalier, som på detta sätt trycktes, utkommo i början af 16:de
århundradet och ansågos på sin tid för mästerstycken i typografiskt hänseende.
Innan vi afsluta denna korta uppsats, kunna vi ej neka oss
nöjet att fästa våra läsares uppmärksamhet på ett par högst
intressanta fakta, som nära ansluta sig till vårt ämne. Deribland först
öfverensstämmelsen mellan skalans 7 grundtoner och prismans 7
färger. Vi veta redan, att om man tager ett prisma, d. v. s ett
stycke solidt glas med triangelformig bas och håller detta så, att
det kan uppfånga en solstråle, sönderdelas denna deraf och bildar
på väggen i ett mörkt rum ett s. k. solspektrum’), hvilket består
af de 7 grundfärgerna, som visa sig i följande ordning: rödt, orange,
gult, grönt, blått, indigo och violett. Bland dessa färger äro dock
endast tre primitiva, nemligen den röda, den gula och den blå;
de öfriga äro sammansatta, orange af rödt och gult; grönt af gult
och blått; indigo och violett af blått och rödt i olika blandniDgar,
hvarpå rödt åter börjar den nya serien af färger. Om vi nu
återgå till skalans grundtoner och jemföra c med rödt, d med orange,
e med gult, f med grönt, g med blått, a med indigo och h med
*) Se Tidskriftens l:rta årgSug, häft. 3, eid. 232.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
