Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342
Vi fortsätta vår vandring. Slutligen ankomma vi till ett, vid
Saltängsgatan beläget, vackert tvåvåningshus. Restigande trappan
till detsamma, öppna vi dörren till en stor sal. Tomt. ocli öde.
Men utan att dröja der, passera vi ett prydligare rum, ocli inträda
•vidare i det så kallade hvardagsrummet, der vi ändtligen träffa
lofvande varelser. i)cr sitter en mor. omgifven af sina barn. Hon är
ännu ung, något öfver trettitalet. Förskräckelse iir stämplad på
hennes ansigte. T)e sköna, mörkblå ögonen stirra orörliga på
en enda punkt. En nioårig gosse, som står framför henne, bar
nemligen nyss berättat:
»Köpnian Länders Calle sade mig’ i dag, att pappa skulle göra
det, som ännu ingen doktor gjort, skära upp en menniska, som
dött af den stygga sjukdomen.»
Klockan 8 på morgonen gick hennes man ut i staden. Det är
nu vid 4-tiden på eftermiddagen, och ban är icke återkommen.
Plötsligen färgas hennes snöhvita ansigte af en matt rodnad.
Hon spritter till. Någon går i salen. J)et är hennes make. Innan
hon hinner resa sig från sin stol är han inne. Han är en man i
sina kraftfullaste år, storväxt och med ett vackert, gladt och
frimodigt ansigte.
»Ar det sannt? Nej, det är icke sannt, ty då stode du ej här?»
Hållande sig på ett visst afstånd, frågar ban med likgiltig mine:
»Hvad är det, som icke skulle vara sannt?»
»Gillis har hört af Landers Calle, att du skurit upp ett pestlik?»*)
»Ja, Anna, det är sanning.»
Han träder närmare.
»Jag liar ombytt kläder. Jag bär preservatif på mig.»
Utan en minuts tvekan kastar hon sig i hans armar.
»Rätt min goda maka! Nu är du mig dubbelt kär. Du visar
ett mod, som anstår en läkares hustru.»
»Huru kan du föreställa dig, att jag, för min egen skull, nej
icke ens för barnens, skulle erfara någon farhåga. Det är första
gången, jag under denna hemsökelséns tid förnummit hvad man
kallar räddsla. — Men det var också ett oerhördt vågstycke. Det
var ju att fresta Gud.
»Nej, det var icke, att »fresta Gud», det var tvärtom, att gå
i hans ärender. Hvad jag nu företagit mig skedde för att tjena
vetenskapen, och hoppas jag deraf de lyckligaste resultater.»
»Ingen annan bar ens tänkt på något dylikt.»
»Det är illa nog,, och är jag ej så fåfäng, att jag ej med glädje
skulle sett, att en annan härutinnan föregått mig med ett värdigt
föredöme.»
Tagande plats vid hennes sida, talar ban med värma och àf
om nyttan och nödvändigheten af den handling han nyss fullbordat.
Intet ord går förloradt hvarken för hennes öra eller hjerta.
När ban slutat, spörjer han:
»Ar du nu öfvertygad?»
»Ja, och hvem skulle ej du ha förmåga att öfverytga?»
*) Doktor Block var den förste, som i Sverige obducerade ett pestlik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
