Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
eom från Ostindien exporteras till våra hamnar, fås till större delen
af de åldriga fikonträd, hvarpå de Asiatiska tropikerna hafva en
sådan rikedom. På den tjocka, omfångsrika, men sällan öfver 15
fot höga stammen hvilar Banyancnx eller det heliga fikonträdets
Ficus Indic.a (L.) ofantliga krona; vågrätt utlöpa från stammen de
ofta 100 fot långa grenarne, derifrån utväxa mot marken långa,
raka skott, hvilka snart nedtränga i jorden och slå rot samt tjena
grenarne till stöd. 1 Siam äro dessa underbara träd, af hvilka
hvart och ett för sig liknar en liten skog, helgade åt guden Fo,
och i dess grenar bereder sig den ohjelpligt låte liudda-presten
en boning, ej olik en fogelbur, hvaruti ban dels bortsofver,
dels under overksamma betraktelser bortdrömmer sin dag. Dessa
stora fikonträd (Ficus religiösa, indica, bcnjaminea L.) bära väl
inga ätbara frukter, men gifva en förträfflig kautschuk.
Åtskilliga af dessa växter ega återigen en saft, som är
fullkomligt oskadlig. 1 detta afseende är Palo de Vacca eller Arbol
de Leche, Sydamerikas koträd (Galuctodendron utile Kunth.),
hvarmed A. v. Humboldt först gjort oss bekant, utan tvifvel det
märkvärdigaste. Om man gör temligen djupa inskärningar i stammen af
detta träd, utflyter en hvit, fet, angenämt doftande och smakande
vätska, hvilken till och med i sina beståndsdelar ganska nära liknar
den animaliska mjölken; och den är sä ymnig, att den fullkomligt
förslår till många menniskors mättande och läskande.
I bjert motsats härtill framstå vissa egenskaper hos andra
riäs-selarter. Man frestas all gifva dem namn af växtrikets ormar, och
liknelsen skulle icke vara svår att genomföra. Mest påfallande är
likheten mellan de verktyg, hvarmed båda bibringa och förgifta sina
bett. Ormarne hafva uti främre öfverkäken tvänne långa, tunna,
något böjda tänder, hvilka längs efter äro genomborrade af en fin
kanal, som öppnar sig i tandens skarpa framspets. Dessa tänder
äro icke, såsom de öfriga, stadigt infogade i käken, utan likt
kattens klor rörliga, om äfven i något mindre grad. I tandkistan
ligger under hvarje tand en liten blåsa, deruti giftet beredes, och
hvilken sammanlöper med den ofvannämnda kanalen samt öppnar sig i
tandspetsen. Vid bitandet tillbakaskjutes tanden genom motståndet
af det anfallna föremålet, trycker mot giftblåsan och utpressar ur
densamma den dödande vätskan, som sålunda intränger i såret.
Betrakta vi nu håren på nässlornas blad, så finna vi en underbar
öfverensstämmelse härmed. En enda cell bildar det styfva håret, som
upptill slutar i en liten knapp. Nedtill vidgar sig cellen till en
säck eller påse, som innehåller giftet. Vid minsta beröring afbrytes
den lilla knappen på spetsen, hvarigenom håret förvandlas till ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
