Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299
öfverallt utkastar för våra fötter. Vår själs fiende går om bord
med den käcke sjömannen och sitter oombedd upp i sadeln bakom
den modige ryttaren. Att bedja utan att förtröttas är enda
utvägen för att segra och vinna lifsens krona. Måtte derföre Guds ord
utgöra lagen för dina handlingar, lyktan för dina fötter; och frukta
dig aldrig för menniskor, dessa bräckliga väsenden, hvilkas tillvaro
är såsom en skugga, som ett vissnande strå, som en försvinnande
rök!» — —–
Hon led mycket, men med en christens tålamod och
undergifvenhet. Sommaren 1555 förvärrades hennes tillstånd genom oro
för hennes närmaste. Pesten hade nemligen utbrutit i Heidelberg
och skördade många offer; esomoftast kallades Grunthler från sin
makas sjukbädd för att skaffa lindring åt de arma pestsjuka; och,
långt ifrån att vilja hindra honom, uppmanade hon honom ständigt
att hörsamma pligtens bud och att icke oroa sig för henne. Dock
var hon slutligen sjelf nära att duka under för de tilltagande
plågorna och svagheten; men ännu en gång flammade den tärda
lifs-gnistan upp för en kort tid. Ilon var dock nu så svag, att hon
knappast mer förmådde skrifva till sina vänner. ’ Hennes bref till
Curione utgöra, säger Bannet, den sista dagboken för hennes själs
tankar — och, så till sägandes, de sista pulsslagen af hennes rena,
ädla hjerta:
»Hvad mig beträffar, min käre Celio (så slutar ett af brefven),
försvagas jag mer och mer och febern lemnar mig icke en enda
timme. Det är på detta sätt Guds hand griper oss ännu vid fullt
lif, på det vi icke måtte förgås med verlden.»
Ankomsten af Curiones svar, fullt af en rörande vänskap och
saknad, var en af de sista solglimtarna i detta på en gång så rika
och korta lif. Med darrande hand besvarade hon det, i det hon
blott såsom i förbigående nämnde sitt tilltagande lidande,
tilläggande: — »det återstår mig då endast att uppgifva min andel Men till
min sista suck skall jag minnas alla dem, jag älskat. Må ej
underrättelsen om min död förorsaka dig någon sorg; Herren har
lofvat mig lifsens krona och jag längtar att skiljas hädan för att
komma till Jesum Christum.»
Minnet af hennes sista stunder har blifvit oss bevaradt af den
otröstlige maken, som tillslöt hennes ögon för att ej länge
öfverlef-va henne:
»Få timmar före sitt slut,» berättar ban, »uppvaknade hon ur
en kort slummer och log med ett hemlighetsfullt leende, likasom
hänförd af någon helig tanke. Jag närmade mig och frågade om
anledningen till denna ljufva glädje; — hon svarade: jag såg i dröm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
