Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
\\\
I
hvarje dödlig, hurudana hans yttre förhållanden än måtte vara,
dock förr eller senare skall inse sanningen af do ord en vis
man en gång yttrade: "det gifves ett kors för hvarje skuldra."
Om nu denna lott ovilkorligen måste drabba alla, är det utom
all fråga af stor vigt att hafva lärt eller vänjt sig, om man
så vill, att rätt bära och uppfatta den. I Guds skapelse såväl
som i anordningen af dess styrelse är ingenting onyttigt eller
ända-målslöst, och just derföre kunna vi vara öfvertygade oiu, såvida
ej vår egen och förgångna tiders erfarenhet redan sagt oss det,
att äfven lidandet fått sitt uppdrag att utföra i händelsernas
stora kedja. Och detta uppdrag är att förädla oss. "Denne
mästare, soin skall utbilda oss", säger en utmärkt författare,
"har, Gud ske lof! aldrig någon menniska saknat: det är
lidandet."
Lidandet är sålunda ej en tung och besvärlig börda, som
vi mot vår vilja måste bära, utan i sjelfva verket en
välsignelse, en kallelse från höjden att återföra det vilsefarande
hjertat till sin Herre och sin Gud. Men för att verka hvad det
åsyftar, måste det äfven rätt förstås och tillämpas. Det hårda
slaget, den bittra pröfningen, ja, den förkrossande tyngden, som
hvilar dag och natt på samma hjerta, få ej emottagas med ott
jordiskt sinne, hvilket dukar under för förtviflan, ej med
förmätet knot, som vill gä till rätta mecl verldarnes Ilerre,
frågande: hvi skall jag sådant lida? ej med den apathi, som med
ett slags slö likgiltighet böjer sig för stormen, men ej heller
med det stoiska lugn, som söker förhärda sitt hjerta mot
smärtan. Vi äro arma, svaga menniskor och som sådana
tillgängliga för smärtan och sorgen, derföre måste, böra, skola våra
hjertan blöda under korsets tyngd — sådan är utan tvifvel Guds
afsigt. Men huru bittert lidandet än må sarga oss, få vi,
böra vi dock ej förtvifla, ty om vi än äro stoltets barn och
sålunda utsatta för sorg, föränderlighet och död, äro vi på
samma gång himlens arfvingar och böra derföre ej sörja
såsom de der intet hopp hafva, utan trösta oss med tanken,
att hvarje pröfning, hur outhärdlig den än må förefalla, dock
endast varar en liten tid< Vanan att med ödmjukhet,
tålamod och stilla förtröstan mottaga hvarje Guds skickelse, aldrig
betviflande Hans både makt och vilja att kunna hjelpa oss,
att, huru hotande himlen än må synas, likväl kunna fröjda
sig åt att solen strålar lika klart bakom molnen, att, äfven
under det hjertat tyckes förblöda af smärta, med undergifven-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
