Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’290
vi talat, och du niåsto medge att ögat förlorat sin friska
glans och kinden sin blomstrande fyllighet — ja, vi frukta
högeligen det hon gått att föröka de täta leder af offer, som
den försåtliga bleksoten tecknat. Men — det kan ej hjelpas,
verldefa vill så ha det, och hvem har mod att sätta sig upp
emot dess fordringar, att följa sina egna åsigter, att vara
"besynnerlig". Sedan får man göra som andra: medicinera,
gymnastisera, besöka badorter, helsobrunnar och försöka hvad man
kan för att hålla mod och krafter uppe, för att nästa vinter
kunna fortsätta på samma vis. Och så går det kanske år
efter år; drifhusplantorna knoppas och blomstra äfven de, när
de erhålla omsorgsfull och trägen vård, men nog affaller
mången knopp i förtid, och aldrig vinner plantan den fulla
utbildning och skönhet, den kraft och den friskhet, som den
gjort, hade den fått växa upp under Guds fria himmel,
fostrad och närd af solens strålar, af regnets vederqvickande bad.
Du vänder dig bort från dessa bleknade rosor med en
vemodig suck och ville gerna bestrida en åsigt, som tyckes dig
sträng, men orden dö på dina läppar, ty du kan ej förneka
sanningen af hvad här blifvit sagdt. Och dock ha vi endast
vidrört en af den lysande taflans skuggsidor, den som faller
mest i ögonen, men som det oaktadt ej är den mörkaste.
Ty hvad skall man väl säga om den andliga fattigdom (vi
mena ej detta uttryck i dess vackra bemärkelse), den tomhet,
som måste uppstå i själen hos dem, hvilka hängifva sig åt
ett lefnadssätt, sådant vi här beskrifvit. Säkert göra de,
såsom tänkande och kännande varelser, äfven sjelfva, åtminstone
sedan lifvets flyktiga vår förgått, denna erfarenhet, och
mången gång kännes den väl smärtsam nog; men det är med
nöjet som med andra stimulerande medel; har man en gång
för-vänjt sig dermed, så kan man ej umbära det, utan måste
taga en allt starkare och starkare dosis. Också far den, som
sålunda blifvit van att ila från nöje till nöje, slutligen ett
slags panisk förskräckelse för sitt eget sällskap, och söker
coüte qui coüte att undfly detsamma, utan att kunna begripa
visheten i det fransyska ordspråket:
mieux seul que mal accompagné. *)
Det kan med skäl sägas om sådana personer, hvilka i följd
deraf måste sakna frid inom eget bröst och trefnad inom eget
*) Bättre ensam än i dåligt sällskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
