Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’302
som nedstiga från bergen endast för att röfva i deras byar eller
tvinga dem att betala bergsfurstarna skatt. Man kallar dem Klephter,
tjufvar eller röfvare, samt Palikarer, "Tappre", ty de äro tappre, och
låglandets grekiska befolkning betraktar dem med hemligt
välbehag såsom Turkarnes afsvurna fiender. Klephternas sånger röja detta
hat, och derjemte något af den forngrekiska anden. De äro
blommor, som icke hafva något utländskt Utslagna på Olympens och
Parnassens ouppodlade jord, vid ödemarkens fläkt, bära de pregeln
af den vilda natur, som fostrat dem, samt af den starka folkklass,
som är på en gång Greklands anonyma skald och dess lyelte."
Författarinnan anför här ur ett fransyskt arbete öfver den
moderna grekiska litteraturen*), flere af dessa friska egendomliga
natursånger, der liksom i gamla tider hvarje grotta, hvarje källa
är bebodd af en nymf och hela naturen med alla dess väsen
tager del i de tappres öden, begråter deras död samt hugsvalar
deras sörjande makar och mödrar. Vi kunna endast anföra ett
par af dessa, men hänvisa till 3:dje häftet af Tidskriftens 2:dra
årg., der en af dessa nygrekiska folksånger återfinnes.
"Jag vill blifva Klepht!" — säger en yngling, — "jag vitt vara
ödemarkens stolthet och skogarnes kamrat. Jag vill bo bland bergens
vilddjur; jag vill hafva klippan till min bädd och snön till mitt
täcke, men jag vill icke tjena Turkarne’’ En gång är det Olympen,
som berömmer sig inför Ossa att aldrig ha undergått Turkarnes
förnedrande beröring. Vid hvar och en af dess källor står en fana, en
Klepht står vakt vid hvart och ett af dess träd. På dess topp sitter
en kungsörn, som bär i sina klor en Palikars hufvud."
"At, kungliga fogel, föd dig af min kraft Md din vinge deraf
bli en aln längre, din väldiga klo en handsbredd större. Jag var
Klepht och Armatol; jag har dödat Turkar utan tal; men min
timma har slutligen slagit!"
"En annan sång, utan direkt syftning på det nationella hatet,
framställer denna dystert poetiska tafla.
"Hvi äro skogarna så dystert hotande? Ar det stormen som
skakar dem, är det regnet som slår demf — det är ej stormen, som
skakar dem, det är ej regnet som slår dem; det är Charon, som
drager fram genom dem med de döda. Han drifver de unga framför
sig; de gamla följa honom, och han bär de smd barnen upplagda
på sin sadel. De gamla ropa till honom, de unga knäfalla för
honom, bedjande: stanna, o Charon! stanna nära en by vid en frisk
källa, att de gamla må få läska sig, de unga kasta sten ’och barnen
plocka blommor! — Jag stannar icke vid en by och. icke vid en frisk
källa. Mödrarne skull* komma för att hemta vatten, och de skulle
*) Vi gifva här bokens titel, ifall nügon af våra läsare skulle vilja skaffa
■ig den; Èsquuiet de la litUrature greequt modernt par M. Rangubé.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
