Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
afundades henne. Jag kände mig nästan böjd att betvifla att så Tar
fallet. Väl föreföll hon strålande, liflig, hänförd i de ögonblick, då
hon njöt af nöjet att vara beundrad — ty få äro de, som äro
känslolösa derför — då hon, inbegripen i en lifvad konversation eller
bortförd i dansens hvirfvel, med fulla drag drack ur den bägare,
nöjets gudinna räckte henne, men jag hade sett henne i stunder, då
denna dryck för henne tycktes ha förlorat all sin berusande kraft,
och i ögonblick, då hon troende sig, ensam, obemärkt, hängaf sig
åt tankar, hvilka sannolikt ej egde den glada och lifvande karakter,
en ytlig betraktare skulle vara böjd att förmoda. Det uttryck, som
under dessa stunder herrskade i hennes ansigte, nästan smärtade mig.
Det talade om trötthet, öfvermättnad, om en otillfredsställd längtan
efter något bättre, om en själ
— — — — — tired olike
Of joy and sorrow. *) — — —
Än åter vittnade det om en brist på frid, hvilken alltid på mig
gör ett plågsamt intryck, om ett sinne, som förlorat sin jemnvigt och
förgäfves bemödar sig att återfinna den rätta tyngdpunkten, om en
inre oro, som söker undfly sig sjelf och erfar ett ständigt behof
efter ny stimulus. Dylika iakttagelser ökade än mer min åstundan
att få tillfälle att på närmare håll studera en personlighet, som
på mig utöfvade ett inflytande, hvilket jag ej förmådde förklara.
Jag egde dock ej mycket hopp om att kuiina tillfredsställa min
vett-girighet och utvidga området för mina antaganden, ty de kretsar,
inom hvilka M:me d’Armagnac och jag rörde mig, tycktes ej ega
några beröringspunkter. En tilldragalse, om man så vill, en slump,
kom mig dock till hjelp.
Jag företog tillsammans med några af mina umgängesvänner en
länge omtalad utflykt till Stolzenfels, en restaurerad borgruin,
tillhörande konungen af Preussen såsom privat-egendoin. Sedan vi på
jernväg färdats till Lahnstein, begagnade vi oss af en liten ångbåt
för att komma öfver floden, på hvars andra strand nyssnämnda borg
är belägen, och på samma ångbåt befann sig äfven M:me d’Armagnac
med sällskap. Hur mycket önskade jag ej att kunna begagna mig
af detta tillfälle för att inleda den bekantskap, jag så länge åstundat
göra; men innan jag hunnit öfvervinna min vanliga blyghet, voro
vi redan vid målet för vår resa. Mina ledsagare beslöto att till fots
bestiga den temligen branta höjd, hvarpå borgen thronar, men som
jag fruktade att denna ansträngning skulle blifva nästan stor för mitt
bröst, föredrog jag att begagna mig af en af de små borickor, hvilka
tjenstaktiga personer mot kontant erkänsla hålla de resande tillhanda.
I sakta mak gick det nu uppför den slingrande vägen, öfver hvilken
stundom ett löftak, bildadt af de närstående trädens grenar, hvälfver
sig, och bjuder på en, under en het sommardag, ganska angenäm
svalka. Då vi hunno kullens topp, hvilken, om jag ej misstager
*) Lika trött pi fröjd som smärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
