Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXIV.
TILL EN SÖRJANDE MODER.
Det är höst och lofven falla,
Blomman vissnar, fogeln flyr,
Vindar hvina skarpa, kalla,
Mången dag i töcken gryr —
Arma moder — och ditt sinne?
Ödsligt, dystert ock derinne.
Ty på tid, som är förfluten,
Tänker du med tårfull blick —
Ros, hvar efter annan bruten,
Af dem i din vård du fick,
Bruten, redan i sin knoppning,
Och med den mång’ glad förhoppning.
Fåfängt sökte du dem skydda
Emot lifvets sorg och nöd,
Väg till hvarje mensklig hydda
Finner bleke engeln, Död —
Han bröt en, ja, han bröt tvenne,
Nu han skördat äfven Henne,
Henne, barnet af ditt hjerta,
Själen af din egen själ —
Arma moder! hvilken smärta
1 ditt darrande farväl,
I din afskedsblick, den sista —
Skulle henne ock du mista?
Dagar sorgsna, dagar många
Du vid hennes sjukbädd satt,
Smärtans timmar voro långa,
Andlös tycktes mången natt.
Att hon måtte lindring njuta
Du ditt hjertblod velat gjuta.
Stundom utaf ljus en stråle
Fram igenom molnen bröt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
