Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285
led hon ännu af menniskors kallsinnighet och liknöjdhet, men hon
led utan bitterhet:
"Mången tror kanske att denna känslighet härflyter af en
egenkärlek, som fordrar för myeken uppmärksamhet af andra", skrifver
hon en gång. "Men det är ej så. Jag ret att jag sjelf, genom min
olyckliga blyghet och slutenhet, ensam är skulden till menniskors
förhållande emot mig. Jag kan änuu ibland känna mig så skygg att
jag knappast vågar se på någon, jag rodnar tills mina kinder låga,
jag blir förvirrad, tafatt och — olycklig. Men", tillägger hon,
"Hvi skulle jag ej möta glad min plåga." Hvem vet, kanske
Hon är en engel, sänd if’ån min Gud !
Hvi skidle jag den gode Fadren fråga
Hvarför Han valde henne till sitt bud?
Fast ögat ej utreder
Hans djupt fördolda spår.
Han sina barn dock leder,
Som herden sina får."
"Kanske just detta", fortfor hon, "att menniskorna bemöta mig
med köld och likgiltighet, eller rättare sagdt, att jag sjelf ej har
förmåga att väcka intresse eller att vara nyttig för någon, kanske
just detta gör att jag sluter mig närmare till Gud; ty
Ju mörkare jag jorden röner,
Dess ljusare blir himlens råd;
Ju mindre stod mig verlden ger,
I Gud jag eger det dess mer.
Således, gode Gud! om det är mig nyttigt, så låt det förblifva
som det är; låt blott ej lidandet förtära mina krafter, men stärka dem."
Under den förflutna vintern hade Sophies tante, Grefvinnan
Adlersparre, enka efter hennes farbror, den från 1809 så
ryktbare Grefve Georg Adlersparre, vistats i Stockholm. Hon hade
ofta sett Sophie hos sig, visat henne mycken vänlighet,
uppmuntrat hennes talent och äfven gifvit henne hopp om framtida
understöd till konststudier utomlands. Glad och tacksam öfver så
mycken välvilja, emottog Sophie med nöje förslaget, att sommaren
1839 följa Grefvinnan Adlersparre till Gustafsvik i Vermland och
der med henne tillbringa den följande vintern. De egentliga
studierna i hennes konst ledo väl härunder något afbräck, ehuru hon
flitigt arbetade, och äfven drog nytta af sin kusins, den unge
skalden Carl August Adlersparres esthetiskt bildade omdöme.
Trognare och trägnare än någonsin fortsattes deremot hennes
sjelfstu-dium, och hennes inré lif utvecklades märkbart under umgänget
med en mångsidigt bildad, i vissa fall öfverlägsen omgifning, samt
med åtskilliga utmärkta personligheter, bland de talrika besökande,
hvilka ofta samlades på det gästfria Gustafsvik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
