Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
295
"O! huru önskar jag oj att han vore annorlunda! dock inest för
hans egen skull".
Hon slutar derpå med en innerlig förbön för lians eviga väl.
Härefter förekommer nästan aldrig C. A. Adlersparres namn
bland Sophies anteckningar. Ett och annat uttryck i de
föregående dagboksbladen har senare blifvit omsorgsfullt överstruket;
längre fram hafva till och med flere blad blifvit bortklippta ur
dagboken.
Hade Sophie Adlersparre här stått vid öfvergången till en
djupare känsla, men återhållits af bristen på öfverensstämmelse
i det öfver allt annat vigtiga? Vi veta det icke och hafva ej
rättighet att med några gissningar intränga i denna slutna själ.
Hvad vi veta är dock, att de båda kusinerna så länge de lefde,
stodo i vänligt förhållande till hvarandra.
Den 16:de Augusti 1839 anträdde Sophie Adlersparre med
sin tante och två af hennes söner den efterlängtade resan till
utlandet, hvartill hennes tantes godhet och frikostighet till större
delen försåg henne med medlen. Nyheten och den ständiga
0111-vexlingen af föremål under sjelfva färden, och sedan, efter
ankomsten till Paris, en outtröttlig flit, hafva troligen hindrat henne att
under detta år göra några noggranna anteckningar. Af hvad som
blifvit förvaradt vilja vi dock meddela det anmärkningsvärdaste.
Så beskrifver hon en af de första resdagarne intrycket af ett kort
besök vid Trollhättan. Hon fann fallen här mera öfverväldigande
än dem vid Tännforssen i Jemtland. Det syntes henue helt
förfärligt att stå på den gungande jernbron midt öfver helfvetesfallet,
på alla sidor omgifven af de hvirflande vattenmassorna, hvilka
med ett så mäktigt dån rusade utför klipporna.
"Men jag stod der ändå länge ensam", tillägger hon. "Dock",
fortfar hon, "gjorde Tännforssen på mig ett både djupare och
behagligare intryck. Der var blott ett enda stort, majestätiskt fall — en
hel sjö, som störtade ned i en annan, hvilken der nedanför låg stilla
och klar som en spegel. Vid Trollhättan var deremot intet annat än
oro och raseri, öfver, under och rundtomkring mig. Der fanns ingen
hvila, ingenting som återställde lugnet och jemnvigten inom mig.
Trollhättefallen synas mig vackra på ett förfärligt sätt, men Tännforsens
deremot på ett stort, ett sublimt sätt".
Under vistelsen i Köpenhamn antecknar hon flyktigt
intrycket af en del af Thorvaldsens arbeten. Så säger hon om
Alexanders triumftåg: "aldrig har jag sett ett sådant lif, en sådan kraft
och expression hos både menniskor och hästar". Äfven de tre
gracerna väckte hennes lifliga beundran. "Ack!" tillägger hon,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
