Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
med Påfven, då samtalen, börjande med beröm öfver hennes
tafla, vanligen slöto med några vackra, allmänt christliga
förmaningar, uttalade af Pio Nono med mildt och värdigt allvar.
Under dessa förhållanden förgick första hälften af året 1854.
Innan vi gå vidare måste vi bedja läsaren stanna ett
ögonblick, för att kasta en hastig återblick på den karakter, hvars
utveckling vi här följt, och söka uppspåra orsakerna till den
dragningskraft, katholicismen erhållit för Sophie Adlersparre,
allt sedan hon beträdde Italiens jord. De synas oss många
och samverkande. Till en början måste man erinra sig, att
Sophie aldrig hyst den hos svensken i allmänhet vanliga
motviljan och misstron för den katholska religionen, men att några
af de ädlaste personer, med hvilka hon kommit i beröring och
hvilka på hennes egen lefnad utöfvat det mest välgörande
inflytande, tillhörde denna kyrka. En okänd, obetydlig fremling
kom hon till Italien; men knappast hade hon satt foten inom
dess landamären, förr än hon fann sig omgifven af den
vänligaste mest förekommande godhet, den outtröttligaste välvilja,
den mest smickrande uppmärksamhet. Från de enkla
borgar-familjer, hos hvilka hon bodde, till de högsta embetsmän inom
akademi-staterna och kyrkan, från tjensteflickan, som passade
henne upp, till furstar, erkebiskopar och kardinaler — alla
gingo de henne till mötes med den naturliga älskvärdhet, den
vinnande, smekande, till hjertat smygande välvilja, som är
Italienaren egen.
En lyckans bortskämda gunstling hade kanske ganska
lugnt och liknöjdt upptagit denna för honom vanliga hyllning.
Icke så den skygga, otillgängliga svenskan. För henne, så
länge i hemlandet van att hos fremlingar endast möta köld
och liknöjdhet, var det lyckliga förhållandet att se sig af alla
omtyckt, uppburen, ja fjäsad, någonting helt nytt. Hon hade
aldrig behöft härda sig mot inställsamheten och artigheten, och
förmådde nu ej värja sig för en godhet, en välvilja, som hon förr
aldrig rönt, och hvilkas afsigter — om man ens får antaga att
någon sådan alltid var beräknad — hon naturligtvis måste vara
den sista att ana. Så ovan, så hel och hållen oberedd på
menniskors godhet blef hon djupt intagen, till viss grad
förbländad deraf; och så smög sig väl omärkligt den tanken på
henne, att en lära, så verksam i kärlek, i fördragsamhet, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
