Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
skildt menskliga intresse öfverväga det allmänt menskliga, som
väckes af tidsskildringen. Härigenom stores, nästan
tillintet-göres den enhet och afrundning, hvilka fordras af ett
konstverk. Till följe af den uppgift författaren velat lösa, är detta
fel nästan oundvikligt, liksom arbetets tendens alltigenom
framstår på det bjertaste. Författaren har betraktat teckningen af
den individuella personligheten såsom bisak och såsom
hufvudsak skildringen af det tidehvarf, hvartill han förlagt sin
berättelse; dess samhällsförhållanden, missriktningar och strider har
han framställt på ett sätt, att de måtte blifva en skräck och
varnagel för hans eget. Denna skarpt utpräglade tendens har ej
kunnat göra sig gällande annat än på bekostnad af arbetets
fulländning som konstverk, och detta käbbel om religions-meningar
måste förefälla hvarje esthetiskt bildad läsare tröttande.
Dessutom förorsakas, genom författarens presthat, åtskilliga
felteckningar, deribland uppträdet mellan Eufemios och Petros sidd.
72, 73. Det är ej naturligt att tvenne skurkar, som länge stått
hvarandra nära, skulle så hyckla inför hvarandra. Hvar och en
bland bokens hufvudpersoner, som tillhör den kristna
kyrkan, framstår antingen såsom fanatisk, skurkaktig eller galen,
eller ock allt på en gång. Författaren tror sig endast anfalla
kyrkan, och märker ej att ban på samma gång aDgriper sjelfva
kristendomen, som bodde i hennes sköte, likasom den äkta
perlan i den sjuka musslans skal. Rydberg kan ej underlåta
att erkänna, att kristendomen drog till sig de bästa krafter,
som funnos under tidehvarfvet, men dock förblifver hans bild
af densamma lika mörk. Denna skildring erinrar om skriftens
sju magra nöt, som uppslukade de sju feta, och dock förblefvo
lika magra.
Författarens dyrkan af antiken, hvilken förledt honom att
pryda densamma med drag, lånade från kristendomen, har från
hans skapelser borttagit mycket af deras individualitet och
derigenom skadat hans arbete både ur den historiska och
esthetiska sanningens synpunkt. Krysantheus och Hermione äro
sväfvande skuggbilder, idealväsenden utan individualitet, utau
lif. Detta framstår rätt klart då man jemför dem med
Hypatia, denna naturtrogna, lefvande typ af den grekiska
bildningen, skön, ren, intelligent, rättvis, sanningsökande — —
men stolt af sin skönhet, sin renhet, sin intelligens och
blickande med förakt, utan kärlek, utan miskund ned på massan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
