Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
Intet, intet kan du få.
Först då Herren dig oss skänkte
Jag af tacksam stolthet log,
Nu jag önskar — jag, din moder! —
Han dig åter till sig tog.
Slumra! re’n är mörkt det blifvet,
Gud är god, men tungt är lifvet.
Dag fråu dag jag sett min älskling
Blekna, täras, tyna bort,
Nu skall hungren späda hjertats
Pulsslag hämma innan kort.
Sorg din faders själ förbittrat,
Hopp ej heller finns för mig.
Dock vi vore nöjda, hade
Vi blott bröd, mitt barn för dig.
Slumra! re’n är mörkt det blifvet,
Gud är god, men tungt är lifvet.
Bättre dock, min lilla älskling,
Dö som du så ung och svag,
An att lefva — lida — synda —
Kämpa fåfängt såsom jag;
Bättre att din rena ande
Flyr sin kos från nöden här,
Innan hjertat blir så stelnadt,
Isadt, hopplöst, som mitt är!
Slumra! re’n är mörkt det blifvet,
Gud är god, men tungt är lifvet.
Jag är tärd, mitt barn, af hunger,
Blek min kind och matt min röst;
Arm och svag, jag knappast mäktar
Trycka dig intill mitt bröst.
Låt oss tåligt bida Herran,
Snart Han skall oss söka här,
Att oss till sitt rike föra,
Der allt frid och sällhet är.
Slumra! re’n är mörkt det blifvet,
Gud är god, men tungt är lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
