Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
Min neger hade hvarken diadem eller armband, icke) en
gång en himmelsblå tunika, icke heller höll han en röd dyna
på sina armar; hans framträdande var högst anspråkslöst —
han var gammal och ful.
Ful, ja, det kan ej förnekas, inen utmärkt omsorgsfull
om sin person. Fordom hade han innehaft, jag vet icke hvad
slags befattning — intendent — major domus i en
creol-familj, numera försvunnen från häfdens blad. Han hade
sedan den tiden bibehållit ett belefvadt sätt och en öfverdrifven
artighet. En öfverrock, hvars ålder ingen kunde bestämma,,
på sina ställen glänsande af stark borstning, oraslft. hans
bräckliga lemmar. Hans skjorta, styft stärkt, hvälfde sig,
bländande hvit, såsom ett harnesk öfver bröstet. På fötterna
bar han, huru smutsigt det än måtte vara, nyblankade stöflor.
Hans händer, som tummade en bueklig men ända till sista
loggen slätstruken hatt, voro betäckta med handskar, af en
fordom gul, men numera obestämd färg.
Jag har sagt att Kalampin icke talade. Dertill funnos
två skäl: hans okunnighet i vårt språk och hans ytterliga
blyghet. Blyghet är dock ej rätta ordet — ödmjukhet borde
jag säga.
Det gifves menniskor, som äro ödmjuka af grundsats. För
att hinna dit har det kostat dera mycken strid, mycken bön.
Men Kalampin, han var ödmjuk belt enkelt derför, att ban
ej tänkte något godt om sig sjelf. För att säga sanningen,
tänkte han alls ingenting om sig sjelf. Hans egen person var
honom en fremling. Han såg sig icke handla, han hörde sig
icke tala, han deltog icke i sina lidanden; han knappast
medgaf dem. Hans tanke, så fullkomligt enkel, slingrade sig
i3ke in i dessa tusende ringar, hvars centrum utgöres af det
egna jaget. Ilan väntade sig föga, begärde ännu mindre, och
då man kom honom till hjelp föll han i en förvåning, som
gränsade till hänryckning. Tid efter annan kom ban,
försigtig och tystlåten, och smög sig in i hörnet, som jag redan
sagt. Om jag märkte honom, då jag gick förbi, var det bra
— det var allt. Om jag icke märkte honom, fortfor han att
tiga och om ej någon annan gifvit akt på honom skulle han
gått som han kommit.
Emellertid förmådde denna hans tillbakadragenhet, och
anspråkslöshet tillika med hans utbrott af erkänsla, starka-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
